deles road af att vid tillfälle anställa en liten oskyldig drift med dertill passande. föremål. En af Z:s bekanta — vi kunna kalla honom Y. — var stor älskare af gåsstek, hvilket föranledde Z., som kände detta förhållande, till följande skämt. De båda vännerna, som bodde omkring en fjerdedels mil från hvarandra, sammanträffade en dag, hvarvid Z., när de skildes åt, inbjöd den andre att samma dags afton helsa på honom för att äta lite gås. Y. tackade, det vattnades honom redan i munnen, och begaf han sig åstad, trots det för en promenad elaka väglaget, för att riktigt få smörja sig med sin favoriträtt. Z. mottog sin vän på det hjertligaste; man pokulerade,skämtade och hade en glad afton, tills omsider ett präksigt smörgåsbord uppdukades, hvaraf man lät sig väl smaka, men Y:s aptit aftog så småningom, och hans ögon började kasta längtansfulla blickar åt köket, hvarifrån hans luktorgan förgäfves sökt spåra den förföriska ångan af stekt gås. Omsider, sedan den gästtrie värden fåfängt uppmanat honom att hålla till godo, utbrast han otåligt: Nej, jag kan ej äta mera nu, ty då orkar jag ej med gåssteken! — Äh, kära bror, genmälte Z., jag glömde att säga dig att det var endast smörgås jag bjöd på! Låt emellertid ej derför hindra dig att ta till lifs med hvad huset förmår; en annan gång skall jag ej låta distraktion förleda mig att låta dig traska så lång väg för en smörgås! Vännen Y:s aptit hade ögonblickligen försvunnit, och han lofvade sig sjelf att aldrig hädanefter mottaga en bjudning på gås, utan att först ha sett corpus delicti. Det var bevisningen som fällde mig, se tjufven. En man träffade en bekant och beklagade sig öfver att han på ett offentligt ställe och i närvaro af en mängd personer blifvit kallad åsna och förklarade förargad att han skulle stämma den person, som vågat så djupt förnärma honom. — Det borde du dock låta bli, anmärkte den andre lugnt. — Hvarför det? — Har du inte kommit att tänka på att han möjligen kunde vilja leda påståendet i bevis? — Nej, det har, min själ, aldrig fallit mig in, svarade mannen med nedstämd ton och gick sin väg. Till ett postkontor (inom parentes sagdt, just detsamma, der en gång adressen Afrika förändrades till Arvika) kom en dag ett bref med adress: Malaga. Hm-hm, mumlade postmästaren, den hedersmannen, så di slarfvar nu för tiden med adresserna, förba skad tur att jag ändå vet hvad dimenar...! Och så ändrade han Malaga till — Malöga, En nimwnd-man, lagklok och medveten om sin värdighet, utfärdade för några veckor sedan följande, i afskritt Östergötlands nya Tidning tillskickade bevis: Med detta protokoll är jag denna dag af N. N. kallad och då jag får läglig tid vill jag gerna svara. Men vid de andra kallelsernas ankomning får jag ursäkta att jag icke varit hemma emedan jag varit till Kongs med Häradsuppätaren, lemnas till bevis. —sta den 27 Febr. 1872. N. N.4 En stadsfiskals anusöksn om Ilöneförhöjning. Vid en för cirka 30 år sedan hållen allmän rådstuga i Wimmerby har nedanstående ansökan blifvit ingifven och uppläst: Till Vällofl. Magistraten i Vimmerby! På denna dag, då hvarje usling tigger Af Stadens Innevånatre en skärt, År undertecknad Stads-Fiskal nog djerf Att ställa fram en sak, som mig om hjertat ligser . Välvise Magistraten nogsamt finner, Att för en Stads-Fiskal. som lefva bör På ett ståndsenligt sätt, en lön, som gör Sex skillhngar om dan, just mycket långt ej hinner. Af Stadens gunst jag alltså supplicerar, Att få för hvarje år ett hundrade Riksdaler Banko till de trettitre Och sexton skillingar, derför jag nu fungerar. Högädle Herr Borgmästare, Välvise Herrar Rådmiin tre, Ecefarne Herrar Borgsre Samt ädle H rrar Ävare, Af hus och jord! J g vågar be: ne, gynnare, I dag må gun Mot sin ödmj Och honom 15 I Banko ej 1 Ej följas af minst hundrade, — Nu är det kändt, att mutorne Och dito nyårsgåfvorne Ha blifvit myckot mi Sen en af företrädarne Dea magra tjensten lemnade, Och höga vederbörande Ej åt hans efterträdare Af gunst behagade att ge Den tjenst, som Tullbesökaro, Hau städse väl förvaltade. t en Postmistsre I händelse Att Herrarne Nu sig befinna tröttade Af mitt evinnerliga e, Så kunde de rt RE ve