Dagens Nyheter – 12 april 1872, sida 1

-— JD hade smugit sig ur rummet, icke för att undvika striden, ty feghet var ej hans fel, utan derföre att han hade en annan plan i sigte. Men en blindlykta: i handen, som han i detsamma öppnade, stal han sig sakta uppföre de förfallna trapporna och genomsökte i hast med ögonen hvart rum och hvart gömställe som han gick förbi. Oförmodadt fick han se i ett af dessa rum fru Sheppard, som låg och kröp på golfvet, liksom sökande efter något; men då han öfvertygat sig att hon ej blifvit honom varse, smög han sig åter derifrån lika tyst som han kommit och steg uppför en liten trappa, som ledde till vinden. Här stötte han med foten emot någonting, som så när kommit honom att falla omkull, och då han lutade sig ned för att 8e hvad det var, fann han att det var en nyckel. Allting kan bli nyttigt, tänkte Jonathan ; hvem vet, om ej denna nyckel kan en vacker dag öppna låset till en guldkista. Och dermed stoppade han den i fickan. Han var just i begrepp att stiga ut på taket genom en af de många öppningar der funnos, då han på golfvet märkte några taktegel, som syntes nyss hafva blifvit urtagna. Den här vägen har han gått ut, ropade Jonathan, sprittande af glädje; nu har jag honom bestämdt. Derpå tillslöt han blindlyktan, steg utan mycken svårighet ut på taket och skred försigtigt fram på takstenarne.