Dagens Nyheter – 10 april 1872, sida 2

-—-— UV -— kande born förkunnade att första detachementet af Myntinvånarne var i antågande. Wood sprang genast att möta dem. — Hurra! skrek han och viftado triumferande med hatten högt öfver hufvudet. Räddad! Ja, ja, min gosse, alldeles rätt; ni är utom fara, det är säkert! svarade Myntfolket, skällande, hoppande och tjutande omkring honom som ett koppel jagthundar när de vänta på jägareos rop; men hvar äro krypskyttarne? — Hvilka? frågade Wood. — Lurifaxarne! svarade en af de mnärstående. -— Axelklapparno! tillade en qrin:person, som i sin ifver att vara med had2 ovetande tagit på sig sin mans byxor i stälet för sin egen stubb. — Banrdhundarne! dundrade en grof kar!, hvarg växt och fordaa yrke hade förskaffat honom öknamnet: Den långa oxfösaren; hvar är de? — Ja, hvar är de? ropade packst i korus, tvingande med sina olika vapen och skakande sina facklor i luften; vi vill klå dem. Wood darrade. Han insåg nu att han hade uppväckt en storm som det skulle bli mycket svårt, om ej omöjligt, att stilla. Han visste hvarken hvad ban skulle säga eller göra; och hars förvirring ökades vid de hotende åtbörder och ursinniga blickar, hvarmed han hels2des af de spetsbofvar som närmast omgåfvo honom.