Dagens Nyheter – 10 april 1872, sida 2

denna naiva öppenhet, förenad med jen fina takt som aldrig öfverger henne. I sång, i spel målar sig detta med lika sanning. Andra akten visar oss den första kärleken, lycklig i sina ljuga illusioner, full af öm hängifvenhet. Denna stegring, som isynnerhet framträder vid aktens slut, markerar sångerskan ypperligt. I fjerde akten (balkongscenen) se vi Julia på solhöjden af hennes sällhet; alla hennes tankar och känslor koncentrera sig i. en glödande lidelse. I framställningen af sådana momenter eger fröken H. i sång och plastik, såsom bekant, en sällsyat styrka. Ännu flera ställen, t. ex. i sömndrycksscenen m. f., äro märkliga momenter. I grafscenen slutligen drifves hon till att utveckla denna kraft, fostrad af de föregående stadierna och mognad af ett hårdt öde, hvilket hon trotsar och besegrar. Bjelf skapar hon sitt öde och banar sig med väpnad hand en väg till högre regioner. I denna scen — ett värdigt motstycke till slutet af Valentines stora duo — utvecklar sångerskan hela sin styrka i den stora tragiska stilen. Sådan är fröken Hebbes uppfattning af detta märkvärdiga parti, hvari vi i sången blott skulle vilja anmärka vissa alltför starka nyanser, helst i de högre lägena, som måhända skulle vinna på någon modifikation. Vid andra ställen, då orkestern bullrar, äro de visserligen oundzävgliga. Med undantag af dessa få momenter utgöra nyanserna en beundransvärd del af fröken H:s sångföredrag. Hr Arnoldson rättfärdigar nu såsom förr det välförtjenta och allmänna bifall hans Romeo alltid rönt. De poetiska fraserna i de tre stora hufvudscenerna säger han med lika mycken värma som smak samt förstår som en verklig konstnär att använda sin stämma till ett utmärkt ädelt uttryck. Det är företrädesvis i andra aktens slutscen och i balkonscenen som han har sina vackraste momenter. Dock händer det hr A. någon gång att i oträngdt mål väl mycket forcera sin stämma. Dessa rent vokala effekter återföra oss till den verdiska operasvulsten, men böra här underordnas tonsättarens finare intentioner. MHvartill ock dessa väldiga trumpetstötar, när det icke gäller att storma en ointaglig fästning, utan endast en stackars förälskad tärna, som redan är halft besegrad ? Hr Arnoldsons spel är särdeles väl öfvertänkt och bidrager väsentligen till den lefvande illusionen af de stora scenerna. Hr Arlberg är nu som förr en utmärkt Mercutio. Hans ypperliga föredrag af den genialiska Mabvisan, som förr mindre allmänt uppfattats, gör nu rättvisligen stor lycka. Hr Sandström använder såsom Capuletti med fördel sina vackra röstmedel. Hans hållning är deremot icke rätt lyckl:g ; den antyder cn treflig godmodighet, men icke den stolte aristokratens grandezza och imponerande värdighet; dessutom behöfver han i gång och rörelser icke förråda någon ålderdomssvaghet. Lorenzo sjunges nu af hr Strömberg, som väl icke effektuerar särdeles mycket: hans stämma är något sträf och hans spel ännu föga utbildadt; dock är alltid möjligt att han framdeles kan blifva användbar. Den nya regien borde dock afskaffa den gamla löjliga slentrianen att efter svenskt uttal använda namnet Montagu, emedan detta namn är alldeles osvenskt. Hvarför icke det italienska Montecchi? eller efter Shakespeare antaga det engelska uttalet: Montagu: ? W. B. Gubben Blom 1 Göteborg afled