Dagens Nyheter – 10 april 1872, sida 1

förslag. Att denna, af misstro till regeringen alstrade oböjlighet att gifva med sig dock ej öfvergick till någon sorts bitterhet öfver sakens framgång synes bäst deraf att ingen enda af minoriteten vid tillfället reserverade sig mot beslutet — ett sätt att gå tillväga som eljest med begärlighet plägar omfattas af de vid vigtiga tillfällen slagna minoriteterna. Må det nu vara med allt detta hur som helst, så är alldeles klart att lördagens beslut, särdeles i andra kammaren, gaf dödsstöten åt denna onaturliga sammanblandning af armåfrågan och skattefrågan, hvilken hittills föranledt en stor bitterhet i striden om bådadera. Hädanefter måste hvardera frågan blifva behandlad för sig, och armåfrågan ej få annat att göra med skattefrågan än den visserligen högst väsentliga men dock temligen enkla åtgärden att besvara spörsmålet: CHvad kostar det: Man torde nu ej mera försöka att få såsom en trosartikel inskärpt läran om indelningsverkets billiga pris, m. fl. af dessa dogmer, för hvilka på senare tider streds nära nog med samma ifver som på ekumeniska mötet för ofelbarhetsdogmen. Krigsministern torde hädanefter finna nödvändigt att egna sin tid åt verkligt militära problemer, såsom att anskaffa skickligt befäl m. m., och ej fördjupa sig i kammarkollegii arkiver för att resa en ärestod åt det förlegade indelningsverket. Det lärer hädanefter blifya förbehållet finansministern att söka visa hvilken förträfflig metod indelningsverket erbjuder för att utkräjva skatter. Vi betvifla dock att någon finansminister kommer att våga försöket. Krigsministerns antecedentia hafva i detta hänseende ej varit särdeles lockande. Indelningsverkets dagar torde derför i det närmaste vara räknade, och vi neka ej att vi längta efter den dag då Aftonbladet och consorter med svarta kanter komma att förkunna hädanfärden af denna under enväldets mest blomstrande dagar stadgade institution.