Dagens Nyheter – 27 mars 1872, sida 2

-— 19 — En iskall blåst for öfver kyrkogården och jag hörde klockan slå tolf. i Då Brown slutat sin berättelse, sjöbpk han tillbaka på stolen och begynte skaka, som om han haft frossa. Jag slog i ett glas vin, det sista som fanns i buteljen, och förmådde honom att tömma detta. Det Kostade mycket på mig att se honom i detta tillstånd; han hade visserligen sagt, att vålnadens närvaro alltid framkallade en sådan der rysning; men jag ville förr tro, att min vän var döende, sinnesförvirrad eller hvad annät som helst, än anse någonting verkligt ligga till grund för den förfirliga syn, som han sjelf inbillade sig ha haft. — Hör nu, Brown, sade jag, du är sjuk, det är alltsammans. Nu blir du här hos mig i natt, och om du ej är bättre i morgon, så skicka vi efter läkaren. . Vinet tycktes ha stärkt honom; han reste sig upp och såg på mig med ett kallt, hopplöst uttryck, i det han yttrade: — Nej, tack, jag måste bort härifrån, jag reser om måndag, för att aldrig mera återkomma. Alice är död — för mig åtminstone. Här, tillade han och räckte mig ett kort, är den inskription som stod på grafs enen; jag skref af den; och här är en gammal papperslapp, hvari tingen var inlindad. Derpå är också något skrifvet, hvars mening du kan söka utfundera. Godnatt! Och innan jag hann besinna mig, var han borta; och jag såg honom aldrig mera. På kortet var skrifvet: