Dagens Nyheter – 26 mars 1872, sida 2

a ne hennes boning. Jag sade henne farväl vid porten, ty jag hade icke mod till att gå in med henne, icke ens om hon skulle ha uppmanat mig dertill. — Har du varit ensam hela dagen? frågade jag henne, då vi skildes. — Ja, alldeles ensam, svarade hon i sorgsen, intresselös ton. Jag är alltid ensam nu — ensam med mina tankar. Och härvid märkte jag att ho darräde. Jag lemnade henne, medan hon ännu stod qvar på gatan, och då jag vändo mig om för att se efter henne, stod hon der ännu; men, o fasa! Vid hennes sida varseblsf jag åter den mörka, fantastiska gestalten med den höga hatten och grå kappan, och han slog ut armarne samt hoppade bokstafligen omkring henne i hemsk munterhet! Medan jag stirrado på honom, stel af förskräckelse, öppnades porten; hon gick in och försvann; men den mystiska figuren vände sig åt det håll, der jag befann mig, aftog sin hått och bugade sig för mig i spotsk underdånighet, helsade derpå med handen samt följde efter henno in i huset. Jag vissto att jag åter skulle sämmanträffa mod vålnaden, men hågot i mitt hjertas innersta sade mig, att jag hade gett Alice Hammill för sista gången. — Hör mig, Brown, sade jag med sakta, men dock öfvertygande röst, allt detta skedde ju först i går eftermiddags. Du måste antingen ha drömt det, eller också har du miståt