Dagens Nyheter – 22 mars 1872, sida 2

RA nn hvad jag läst. Att namnen blifvit utelemnade förvånade 10ig något, ty hvarför hade väl dessa papper blifvit så omsorgsfullt samlade, annat än för att förkunna en trängtan eftor hämd samt orsaken härtill; men å andra sidan var det hela utan betydelse, då namnen icke voro -utskrifna. Visserligen kundo invändas, att deana omständighet kansko bidragit till alt manuskriptet så många år bevarats, men att bevara det på bekostnad af identifikationen, det var ju utan ändamål. Var det nu imellertid antagligt, att M— med döden för ögonen skulle ha nedkallat hämd öfver sin fiende, till och med på bekestnad af sin salighet, och att han utan något slags afsigt nedskrifvit denna förbannelse? Naturligtvis icke! Hur han hade tänkt sig att denna hans hämd skulle gå i fullbordan, det gick öfver mitt förstånd. Kanske ansåg han ringen såsom ett slags talisman, genom hvars tillhbjelp hang ande kunde hemsöka den, som bar honom. Jag satt just och öfverlade om jag skulle tända en ny pipa eller släcka mitt ljus och gå och lägga mig, då en häftig ringning på min dörr gjorde slag i saken åt mig. Hvem tusan kan komma så här dags på qvällen, brummade jag, gnuggade mig i ögonen och gäspade; det knackade på dörren och min vän Brown steg in. Jag hade icke sett honom på en fjorton dagars tid; men han kunde icke ha förändrat sig mer på lika många år — hans utseende förskräckte mig verkligen.