Dagens Nyheter – 22 mars 1872, sida 2

resa från Stockholm till Göteborg, qvarligga derstädes. En svår snöstorm har rasat sedan söndagen. Från Sandhamn telegraferades i går, att hamnen och sundet mellan Sandön och Horsön blifvit isbelagda, äfvensom att isen ökas utåt hafsbandet. Från Furusund telegraferades att fast is ligger åt Grytijärden. Furusundsströmmen är öppen, men åt alla håll, så långt ögat zan nå, äro segelleder och fjärdar fulla af tätt sammanpackad drifis. Anbud till eldsvåda yppade sig i onsdags kl. 4 e, m. i nr 82 Drottninggatan, i en tambur å nedra botten, tillhörande en våning, som bebos af kamrer Anstrin. Elden hade uppkommit från ett kaminrör, som ledes genom en tunn brädvägg. Faran såg en stund rätt hotande ut, men elden släcktes genom gårdens3 brandpost. All fara var kl. 5 förbi, Inga brandsignaler gåfvos. John van Boom. Till den korta notis red. redan meddelat om professor van Booms död lägga vi följande nekrolog: Vår musikverld har åter lidit en kännbar förlust, nemligen genom prof. van Booms frånfälle. Denne värderade konstnär, tillhörande en ansedd artistslägt, föddes i Utrecht 1807, men uppväxte i Amsterdam, dit familjen öfverflyttade och der hans föräldrar ännu lefva. Sedan hans utmärkta gåfvor för konsten sorgfälligt vårdats, erhöll han genom Hummel och Moscheles den slutliga utbildningen af sin pianovirtuositet, hans egentliga fack. För 46 år sedan kom han till Stockholm, der hans ovanliga talang gjoråe en lycka, som för alltid fästade bhonom vid denna ort. Sedan han länge privatiserat, valdes han 1848 till lärare vid konservatoriet, hvilken befattning haa allt ifrån den tiden på det utmärktaste förestått; sin egen offentliga virtuosbana afslöt han redan 1847. För ett år sedan anfölls han af en svår bröstsjukdom, som den 19 dennes slöt hans dagar. Van Booms talang var i en viss riktning högst betydande; han var både i utöfning och i lära mästare uti sin konst. Hans hela konstriktning hvilade på grunden af den solidaste metod, genomförd med oböjlig konseqvens, och härutur utvecklade sig otvunget den lika storartade som ofelbara teknik, hvilken alltid utmärkte hans föredrag och den han äfven förstod att, i mån af deras olika gåfvor, bibringa sina lärjungar. Också hafva de många pianister, hvilka, utgångna ur hans skola, uppträdt på musikaliska akademiens högtidsdagar m. m., oftast utmärkt sig genom färdighet, alltid genom säkerhet. Hans stundom barska väsende injagade hos dem ingen skräck, emedan de visste att det utgick från hans lynne, ej från hans hjerta; detta yttrade sig i den oaflåtliga och samvetsgranna omsorg, hvarmed han vårdade deras musikaliska bildning och öfvervakade deras första steg på den offentliga banan. För den finare musikaliska poesien egde hans spel mindre uttryck; det väckte alltid beundran, mera sällan hänförelse. Hans konst hade egentligen blott en riktning: det var den breda, stora, präktiga stilen, uppburen af glänsande klangeffekter, och detta område beherrskade han fullkomligt. Hans ej fåtaliga kompositioner bära samma karakter: de äro väl ej egentligen framsprungna ur snillet (och när händer det i våra dagar?), men effektuera, när de finna exekutörer som förmå öfverväldiga dem. Han har efterlemnat en opera (uppförd på k. teatern), en messa, ett halleluja, en stor symfonikonsert, åtskilliga pianoensembler, många salongspjeser m. m, och dessutom utgifvit en större pianoskola. Van Boom saknas ej blott af sina många lärjungar, utan ock af talrika vänner, som förstodo att värdera hans redbara karakter. kotten RE Akademien för de fria konsterna sammanträdde i går. till firande af sin stiftelses 136:te årsdag. Bland de närvarande