Dagens Nyheter – 22 mars 1872, sida 1

på att blifva sinnesrubbad, kunde han ju hvilket ögonblick som helst råka att blifva våldsam. — Jaså, har du det, svarade jag försigtigt; se det förändrar saken. Brown häftade sina blickar på mig och nickade tyst. Hvad han var blek och såg sjuk ut! Åter tog han buteljen, fyllde sitt glas och tömde det. Det började bli hemskt; för en person i hans tillstånd är vin det värsta, man kan tänka sig -— och det var icke mer än omkring tre glas qvar i buteljen. — Tror du inte, började jag, att du hellre borde... — Det skall jag också, afbröt han mig, och i så få ord som möjligt. Du vet ju att jag var förlofyad med fröken Hammill; härom dagen skänkte jag henne en förlofningsring, en besynnerlig gammal tingest, som jag hado hittat i en lönnlåda i en pulpet, som hade tillhört en af mina förfäder. Ringen är för öfrigt både vacker och dyrbar. Jag satte den på hennes finger och berättade henne, att den i öfver hundra år hade varit i min familj, men att hon, så vidt jag kunde ge, var den första, som hade burit den. O, hvad hon såg täck och intagande ut, då hon lade sin hand i min och lofvade att vara gifvaren trogen! Och dock likväl, just gom hon hade uttalat orden, var det som om hon hade skakats af en rysning och bleknade hastigt. I samma ögonblick var det också som om jag hado skakats