Dagens Nyheter – 19 mars 1872, sida 2

Petitioner om allmän valrätt. Stockholms arbetareförening, till antalet 3,600 ledamöter, har i går genom sin direktion till k. m:tinlemnat följande skrifvelser : Till h. m:t konungen. Riksdagsordningens 14 stadgar att valrätt tll representant i riksdagens andra kammare tillkommer endast den, hvilken eger fastighet till taxeringsvärde af minst 1,000 rdr, eller ars renderat fastighet till värde af minst 6,000 rdr, eller ock skattar för ninst 800 rdrs årlig inkomst af kapital eller arbete. Dessa bestiimmelser synas oss innebiira en stor, icke blott obillighet uten äfven orlittvisa mot den allra största delen af landets befolkning, itby att de utan något förnuftigt skäl såsom vanbördig stämpla den samhiällsmectlem, hvilken icke i verkligheten eller på papperet kan uppbringa sin årsinkomst till en viss godtycklig, af den ekonomiska statistikens uppgifter alldeles oberoende siffra. Lagstiftaren har af någon oss obegriplig anledning liksom velat konstatera, att den, hvilken, utan att dock falla andra till last kan och måste tillfredsställa sina behof med ett mindre kapital, icke är lika god medborgare som den, hvilken dertill behöfver ett större. Men hvem djerfves väl utan sjelfförebråelse påstå, att arbetaren, hvilken odlar jorden, genombryter bergen, eller i verkstäderna förfärdigar industriens alster, är mindre förståndig, redlig och fosterlandsilskande, in embetsmannen, godsegaren, fabrikanten eller köpmannen, hvilken oftast har slumpen och lyckan mera än öfverlägsenheten att tacka för de ekonomiska fördelar han cger eller synes ega. Och i fråga om att de större bidragen till statskassan skulle göra den senare mera berlttiigud att sköta statens ekonomi och stifta dess lagur, så torde det vara nog att eudast erinra derom, att det egentligen är genom arbetaren som landets hela kapital frambringas, fastiin blott en obetydlig del derat får af honom användas till eget persouligt bruk, samt derom, att han af denna mindre del dagligen måste, indirekt, utbetala en ganska stor procent till bestridande af rikets gemensamma utgifter. Att milta mavnens förstånd och moral, vare sig såsom menniska eller medborgare, efter penningens måttstock, torde dessutom, obilligheten och orättviean oberiäknade, hafva med sig en icke ringa fara i både moraliskt och socialt, Ja, t. o. m, i politiskt hänseende. Intet samhälle kan nemligen ega säkert bestånd, och göra en verklig förkofran i ekonomi, kultur och sedlighet, utan att taga i anspråk hvarje, äfven den ringaste invånares medverkan. Men burn vill man att eedlighet, duglighet och kraft skola utvecklas, med ett ord, buru vill man i fråga om samhällets vil finna kraftig medverkan hos den, hvilken enligt rikets sjelfva grundlagar ser sig föraktad och villbakastött, derföre att han valt att förrätta ett tungt och träget, men för samhället nödvilndigt och nyttigt arbete, hvilket likväl, emedan deri icke ingår någon spekulation, inbiingar honom endagt en myc ringa inkomst, med hvilken han dock låter eller måste låta sig nöja, ehuru den ofta är så kaapp att den blir otillricklig för hans och familjens behof. Att arbetarens medelinkomst för år hos 288 icke uppgår, och under nuvarande förbållanden icke kan uppgå, till 800 rdr, är ju icke bans fel, men det är då icke heller tlokt och rättvist af staten att derför ringakta bouom. Men måhända fruktar man att låta arbetaren deltaga uti vården om landets angeligent emedan hån såsom allt för okunnig och o skulle missbruka deuna makt till införande af laglöshet och ett våldsamt arbetarevälde Denna fruktan synes oss lika onödig, gom förebråelsen för okunnighet ir orättvis. Svenska folket står på eu jemförelsevis hög ståndpunkt i fråga om kunskaper och bildning. Det har der. jemte alltid visat kärlek och lydnad för lagarna och en rättvis regering, men deremot afskytt laglöshet, oordning och orittvisa. Vi finna således icke annat än at en orsak till farhåga svsrast ligger just deri, att arbetaren enligt lagen är beröfvad de rättigheter, hvilka han vet böra tillkomma sig såsom menniska och medborgare, Men tag bort detta förbud i lagen! Låt den svenska arbetaren få fritt utöfva den rit, hvilken enligt den konstitutionella statsprincipen tillhör honom, och han skall snart ådagaligga att han sill och förstår att använda denna rätt på ett sig och landet värdigt sätt! Han skall i sitt eget och landets intresse alltmer lära sig hvad son länder honom och landet till verklig nytta, i stället att han annars tvingas att lyssna vill, och kanske äfven med begiärlighet kommer att omfatta, de för samhillsordningen vådliga läror, Evilka nu göra sin rund genom Europas verkstäder och arhetareboningar. Han skall lära sig att allt mer och mer älska gitt fädernesland, dess civilisation och regering, då han vet att dessa tillhöra lika väl den fattige dagsverkaren som den högre embetsmannen och millionären. Han skall älska lagarne och lyda dem med nöje, emedan hau vari med att stifta dem. Ian skall icke kuota öfver de utgifter han varit med att bevilja, men deremot med lust och frimodighet, vilja och kraft arbeta på både sin egen och den allmänna välmågans höjande. M.d full förtröstan till eders k. mite vishet At AN