Dagens Nyheter – 18 mars 1872, sida 1

——ÖITILRTZ. GR —X ARA 7. AAAH skola använda sina enskilda tillgångar, och ännu mindre att föreskrifva det en del af dessa tillgån. gar ej får användas till att gälda kraf. Dessutom hade dessa författningar tillkommit vid en tid. punkt, som förlänade dem större betydelse än de i och för sig sjelfva egdo. En hvar erinrade sig säkerligen hvilken sinnesstämning, som varit rä. dande vid den urtima riksdagens upplösning. Man hade allmänt trott att en upplösning af andra kammaren skulle blifva en följd af det motstånd, som den egnat den regeringens proposition, för hvilkon urtima riksdagen blifvit sammankallad. Så hade emellertid ej skett, utan kungens rådgifvare hade funnit sig föranlåtne att afträda, Då sedermera omöjligheten att bilda ett nytt kabinett visade sig och samtlige konungens rådgifvare åter inträdde, hade jet för dem bort vara angeläget att i sina åtgärder iakttaga den största möjliga grannlagenbet. Men dessa författningar — hvilka utan skada kunnat uppskjutas — hade i allmänhet blifvit tolkade såsom menade att utgöra en näpst för det motstånd rust och rotehållarne ställt mot det kungliga förslaget. Talaren hade ej velat underlåta att uttala dessa sina åsigter, enär han ansåg den samverkan mellan regering och representation, som vore af behofvet påkallad, viaa bättre kunna åstadkommas genom ewt öppet uttaladt klander än genom en sluter voteringssedel. Hvad det föreliggande betänkandet beträffade, ville tal. till en början begära proposition derpå, att det icko skulle till nägon riksdagens åtgärd föranleda, men ändrade sedermera sitt yrkande derhän, att betänkandet skulle läggas till handlingarne. Hr von Schwerin framställde några allmänna anmärkningar öfver regeringens brist på initiativ och framhöll specielt att utgången af den urtima riksdagen varit ett bevis på regeringens oförmåga att uppfatta den allmänna opinionen. Den grund, på hvilken en samverkan mellan regering och re. resentation i armåorganisationsfrågan kunnat stadkommas, hade under den näst föregående lagtima riksdagen blifvit så tydligt indicerad, att ett dylikt misstag ej borde hafva kunnat komma i fråga. Då regeringen till följd af denna frågas utgång hade afträdt och sedermera åter inträdde, vore den ått betrakta såsom en ny re ering, enär den ej gerna kunde antagas vidhålla de grundsatsör, som försnledt dess afgång, men då borde den äfven vid rentrån hafva afgifvit något slags rogram. -I hufvudsaken instämde tälaren med r Hallenborg. . Hr Henning Hamilton förklarade sig, ehur han ej. hade något nytt att anföra, af föresats ej vilja lemna någut tillfälle obegagnadt att uttala sig angående olämpligheten af bibehållandet af ett så dant stadgande, som det 3 107 innehåller. Genom denna ? organiserades konstitutionsutskottet till en jury, som pä sawma gång är åklagare och intör hvilken den åklagade ej eger rätt att försvara sig. Och huru än riksdagens beslut med anledning af on dylik anmälan utfaller, så har dock en pluralitet inom denna jury uttalat sitt skyldig, hvilket af riksdagens beslut ej kan utplånas. Man nade ansett denna åtgärd ej leda till riket: sannfig nytta. Men då riksdagen vägrar sitt bifall till någön k. mits proposition, hvarför gör den det, om ej derför att den ej anser den föreslagna åtgärden leda till rikets sannskyldiga nytta? Så ledes: borde äfven hvarje sådant afslag föranleda en skrifvelse. med anhållan om entledigande af. den konungens rädgifvare, på hvilkens öredrag. ning förslaget tillkommit. Om den anmälan konstitutionsutskottet här gjort skulle — hvilket talaren för sin del naturligtvis ej kunde förmoda — föranleda en skrifvelse till k. m:t, så skulle dernainnehålla em begäran om entledigande antingen af alla konungens rådgifvare vid den tid då: beslutet fattades, eller ock af endast den, på hvars föredragning det skett Då nu denne straxt efter författningens utfärdande afgått från sitt embeto, skulle i förra fallet vedergällningen komma att drabba alla utom den mest skyldige, i senare fallet vore det ungefär detsamma som att döma en afliden till lifstidsfängelse. Tal. uttalade den förmodan, att om; en dylik skrifvelse till k. m:t framkomme, så skulle han skatta sig lycklig att ej större anledning till anmärkningar förefunnes, hvilket man likväl af åtskilliga andra riksdagens åtgärder kunde -hafya anledning förmoda. Slutligen uttalade talaren den förhoppning, att konstitutionsutskottet inom kort skulle komma: till insigt af att tiden vore inne att för riksdagen framlägga ett förslag om denna paragrafs borttagande. för öfrigt yrkade han memorialets läggande till bandlingarne. Hr Casparsson yrkade till en början att betänkandet skulle med ogillande läggas till handlingarne, men modifierade sedermera sitt yrkande till likhet med föregående talares. Hr Dickson instämde med grefve Hamilton om olämpligheten af den ifrågavarande Paragrafen, men riktade egentligen sina anmärkningar mot den omständighet, att-i. betänkandet blifvitintagna reservationer af sådan beskaffenhet, som hrr Ehren borgs, Pehr Nilssons och Sven Nilssons, hvilkas innehåll ej berörde den af utskottet framställda anmärkningen. Upptagandet af dylika reservationer ansåg talaren stridande mot grundlagens både bokstaf: och : anda ech hade inom utskottet yrkat dera8. uteslutande, hvilket dock blifvit nekadt på grund af gammal praxis, och föreskriften i 48 2 TV TS TA —