Dagens Nyheter – 15 mars 1872, sida 2

ken bands för delingventens ögon blef det lif och rörelse på schavotten. Skarprättaren vände sig om, hans biträdeh afröjde granriset från stupstock och bila, den lifdömdes hufvud; innu vid sin kropp, vändes och drogs af omilda händer i sitt rätta läge, bilan höjdes tvenne gånger, den tredje föll hon med ett krasande ljud — hufvudet föll, blodet strömmade i forsar, fem eller sex dricksglas fylldes deraf och nedräcates till de nedanför väntande fallandesjuke, hvilka girigt nedstörtade dess rännheta innehåll. Som förstenad af ett Medusahufvud, betraktade jag den gräsliga scenen, jag kände mig illamående och huru mitt blod rusade till bjertat. Jag vände mig om för att söka stöd af min vän — han låg afsvimmad på marken, Från träden rundt omkring föllo de deri uppklättrade gossarne till jorden, dervid många skadade sig illa. Ett åkande fruntimmer, som ställt sig upprätt på vagnssätet, förlorade sansen och störtade från vagnen ned på den derinvid tätt sammanpackade folkmassan. Nära mig stod T. — khan som jag, förstenad af fasa. Hans rörliga ansigtsmuskler uttryckte vrede och hans knutna hand höjdes liksom med hot. Så fort våra skälfvande knän det tilläto, skyndade vi tillbaka till staden, hvars aärmast tullen belägna krogar snart voro fullpackade med återvändande åskådare af den lägre klassen, och hvilka väl behöfde med deras vanliga tröstedryck, bränvinet, dötva sina upprörda sinnen, Men dagen var till spillo gifven, supandet tilltog, sinnestämningen blef hos många uppjagad till vildhet, slagsmål uppstodo, och innan dagen gått tillända blef under ett sådant ännu ett mord begånget. Så litet hade det gräsliga mordet verkat androm till skräck och varnagel. På mig gjorde åskådandet af denna afrätt ning ett djupt intryck. På flera nätter kunde jag icke sofva, och om jag för en stund inslumrade, sväfvade det frånskilda hufvudet med sin blodiga bindel oupphörligt för min fantasi. Har samhället rättighet att beröfva en medmenniska lifvet? var den fråga som ständigt återkom i mitt inre, och från denna hemska dag grundades min öfvertygelse att så ej var, att budordet: du skall icke dräpa gällde för alla, och att menniskokroppen, så skönt och visligt inrättad till själens bostad under jordelifvet, bör aktas och vårdas såsom Skaparens dyrbaraste gåfva. Ett våldförande af denna är ett svårt brott mot Gud.