Dagens Nyheter – 15 mars 1872, sida 2

lifvet, I! mourira! (han skall dö) var monarkens korta svar, och dervid blef det. Tidigt om morgonen nämde dag voro alla gator, som leda från Smedjegårdshäktet vid Rörstrandsgatan i Stockholm till Skanstull — utanför hvilken Stockholms afrättsplats är belägen, och der den af sten murade höga galgen reste sina hvitmenade, hemska konturer mot den omgifvande bakgrunden af en furuskog torg nu uppfyllda af folk, som ville åskåda den lifdömdes sorgliga tåg till afrättsplatsen. Jag vet ej om det var i afsigt att så många som möjligt skulle blifva delaktige af dylika processioners åsyn, som dessas väg förlängdes genom hela staden, så att den arma delinqventen hade nära en half mils väg att gå innan han uppnådde målet för sin sista vandring. Senare blef denna väglängd mycket förkortad, i det att den lifdömde kort före afrättningen förflyttades från Stadsemedjegårdstill det på Södermalm belägna Stadshushäktet, hvarigenom vägen förkortades med två tredjedelar.) Jag var vid denna tid 20 år, hade aldrig åskådat oågon afrättning och antog således, ehuru med rysning, en jemnårig väns inbjudning att följa sig till afrättsplatsen, der han genom bekantskap med anföraren för stadsvakten erhållit löfte om en plats för oss båda inom spetsgården, Vi anlände till afrättsplatsen, som-redan var uppfylld af skådelystna till fots, i hyrvagnar och till häst, och till och med i de omgifvande träden hade en mängd pojkar uppklättrat för bättre utsigts skull. I flera af hyrvagnarne stodo upprätt välklädda fruntimmer, äldre och yngre, alldeles som vid en parad å Ladugårdsgärdet. Voro de bättre damer? — Jag aoppas 3å ej var. Och likväl var jag själf vid detta tillfälle ju ej bättre än de. Hvad ville vi se? Ett menniskomord — en laglig ogerning! Inom spetsgården befann sig, utom mig och min vän, blott ett mindre valdt sällskap. Tillsammans i en grupp stodo några bleka gestalter, skälfvande i väntan att få törfriska sitt eget blod med den dömde brottslingens. Det var fallandesjuke. Stödd vid en väns arm, stod der 1en då ännu unge, talangfulle skådespelaren T. helt nära schavotten. Han ville studera en delinqvents mimik. Den fyra alnar höga schavotten reste sig i midten, timrad af stockar och betäckt med ett plankgolf. Stupstocken och fodralet, hvari bödelsyxan låg, vora betäckta med granris. En medelålders, välväxt man, med ett hektiskt utseende, klädd i uniform, lutade sig mot en yngling om 16 år. Denne var skarprättaren Hafström. Yng lingon var hans son, redan då bestämd till fadrens efterträdare i tjensten. Hr Hafström var till yrket ornamentsbildhuggare, men hade för utkomstens skull nödgats söka och antaga denna binäring. Han led af lungsot och ville derföre, genom att i tid vänja sin äldste son vid bödelsbefattningens fasor, söka att förvissa denne om platsen efter honom och derigenom en tillökning i hans lefvebröd. Denne son blef äfven några år senare fadrens efterträdare på schavotten. Jag vet ej om äfven han var bildhuggare i trä, men många lfvande bilder har han gjort liflösa. Framför schavotten var gräfd en grop, nu täckt med granruskor. Det var den lifdömdes sista hvilorum, Nu uppstod bland folkmassan ett sorl. De komma, de komma! Skarprättaren upptog ur fickan en flaska, tömde den i ett drag och vände sig med ryggen mot de ankommande. Kort derefter uppträdde med trötta steg delinqventen, på begge sidor ledd under armarne af tvenno prestmän, Han var blek, men ur hans ögon, dem han stundom höjde mot j den klara sommarhimmeln, strålade ett saligt lugn. Han hade fört en klanderfri vandel ända tills den dag, då en kanske föriåtlig vrede bragte hans blod i sjudning och omtöcknade hans förnuft. Nu var han ett mål för allas deltagande och ingen tänkte i denna stund på hans brott. Sedan den ena presten för honom läst en kort bön, den han med djup andakt och tårtyllda ögon afhörde, aftog han sin rock, som mottogs af en skaprättardräng, löste sin hvita halsduk, som den äldre af prestmännen mottog och under delinqventens häftiga omfamning knöt för hans ögon. Derefter fattade presterna hans armar och under de af begge på en gång med hög röst uttalade orden: Herren Jesus anamme din anda! nedtryckte de honom sakta mot den från stupstocken till schavottens golf sluttande plankan, hvilken ban, sedan han nedlagt sig derpå, krampaktigt I omfattade. Men i samma ögonblick som du