Dagens Nyheter – 15 mars 1872, sida 2

En afrättning. skildrad af ett ögonvittne. Af M—r) Ehuru jag helst ville egna min penna åt skildringen af lifvets och folkens ijusare sidor, åt betraktelser öfver det myckna goda jordelifvet erbjuder och öfver de tusende välsignelser, hvilka dagligen nedströmimna öfver vårt eget fädernesland, så måste jag likväl för en gång doppa pennan i blod, dertill föranledd af det fasansfulla skådespel, som snart kommer att gifvas inom detta vårt fädernesland. hvilket eljest med så raska steg går framåt på förädlingens bana. Jeg menar den förestående afrättningen vid Landskrona af missdådaren Otto Andersson. Ej vill jag inlåta mig i meningsstriden om huruvida samhället mera än individen eger rätt att beröfva en menniska lifvet, eller om samhällets väl och säkerhet fordra oskadliggörandet på detta sätt af en farlig brottsling, eller om detta grymma straff skall injaga sådan skräck hos andra lifstidsfångar, att desses bevakning med mera trygghet må kunna utöfva sitt kall, eller om den olycklige syndaren, som tillbragt hela sitt lif i brott och fängelse, genom några få veckors beredning till döden, derigenom skall ernå det själens till stånd, som berättigar denna till hopp om inträde i en bättre verld, en verld som utlofvats som belöning endast för dem, hvilka redligt genomvandrat sitt jordelif; eller om samhället cke kunnat utfinna något annat sätt att, jemto straff för de hemska brotten, utan att afskära den olyckligez3 lefnadstråd och beröfva honom möjligheten af en verklig förbättrivg, lika väl omöjliggöra förnyelsen at hans brott. Man jag vill dock uttala min förhoppning,att denna afrättning åtminstone må blitva det sista lagliga brodermordet i vårt fädernesland, hvarjemte jag begagnar tillfället att betyga min högaktning för hr justitierådet Olisecrona för hans om en djup mensklighetskänsla vittnande reservation mot högsta domstolens dödsdom öfver Otto Andersson, huru välgrundad denna blodsdom i öfrigt möjligen kan vara. Men för att för dem af mina läsare — och många äro väl de — som aldrig! åskådat en afrättning, och hvilka sannolikt ej heller fördas långa, vägar för att nu bevittna det förestående gräsliga skådespelet lemna en skildring, såväl af allt det fasaväckande vid en dylik dram, som huru föga det dermed åsyftade ändamålet: androm till skräck och varnagel, dervid uppnås, vill jag härmed lemna en kort berättelse om en aträttning den jag sjelf bevittnat. Det var en herrlig sommardag 1829, således för nära 43 år sedan. Konung Carl Johan, sjelf uppvuxen bland krig och blod, var i afseende på mördares bestraffning till lifvet oftast sträng och obeveklig. Nu var det en fattig skomakare i Stockholm — hans namn har jag glömt — som vil ett tillfälle råkat i ordvexling med en obillig hyresvärd, hvarpå den öfver måstan prejade hyresgästen i vredes mod fattade en knit och dermed tillfogade sin värd ett sår, hvaraf döden följde. Förgäfves sökte mördaren förskoning will 3) Ur Sölvesborgs-Posten