Dagens Nyheter – 14 mars 1872, sida 1

sättet veta vi ingenting. (Kastar värjan tillbaka på bordet.) Alba (ursinnig). Vargas! Rafaela Qifligt). Mina far! Alba (oveherrskande sig), Tacka ni er Gud, att ni har. bevisat. oss en tjenst... annars kom ni iote. lefvande härifrån, Gå! (Carlo helsar Båfaöla och ämnar gå.) Vargas, Och kedjorna, nådig herre? (Carlo stannar på tröskeln.) . a Alba. Tag bort dem... som jag. befallt! (Carlo gör en åtbörd af glädje och går.) Rafaicla (sjunker tillbaka utmattad). O, hvilken olycka! Femte Scönen. De förra utom Carlo, Alba. Der ser du, Rafaöla, följderna af dina barnsliga nycker! ; Rafaela. . Ack, hur lycklig skullo jag inte hafva blifvit, om jag såge åtminstone en enda hålla med.oss .... i synnerhet han! Alba... Mitt barn! ; . Rafaiela, Men nej... nej... det finns ingen som shåller med oss! 4 Aila... Rafacla... min dotter... lugna. digt Kafaela. För bort mig, min fär! Luft! Luft! Alba, Läkarn! Hemta läkarn! Fort! -(Er6mouille och tärnorna föra ut Rafaöla. Miguel kommer in.) Alba, . Gån till hvila, mina herrar! Jag vakar, jag! Godnatt!