Dagens Nyheter – 12 mars 1872, sida 1

3 på en uvgefärhg utsträckning af 1 fot, 2 på 3 och 1 på 8 fot. Likaledes efter borrjournal.n kunna i 3-fots-flötserna de verkliga kolen beräknas till något öfver 2 fot, under det de lerskifJerstrimmor, som isynnerhet mot bottnen at den stora flötsen synas förekomma, varit för tunna att med borret kunna bestimmas. De två flötserna vid Billesholm iiro enligt mig nyligen lemnad uppgift 20 och 26 tum, således något starkare än de vid Bjuf, men, antalet oafsedt, vida underlägsna den största vid Raus. Det ligger i sakens egen natur, att ett enda borrhåll ej kan med full visshet afgöra miktigheten af en genomgången kolflöts. Äro lagren starkt stupande, skär borret snedt och genomsnittet afviker mer eller mindre från vertikallinien. Emellertid föreligga inga särskilta skäl, hvarför så skulle anses vara händelsen här. I hvad fall som helst är visst, att resultaien af borrningarne vid Raus, hvad beträffar såväl flötsernag antal som styrka, utfallil vida öfver förväntan, under det flötserna vid Bjuf, såväl till antal som afstånd från jordytan, i allo motsvarat beräkningen och endast till tjockleken visat sig något mindre än anledning var att förutse. Full vissbet kan påtagligen endast vinnas genom flera borrhål, liksom också endast derigenom kan afgöras huru vidt Rausflötserna utan afbrott fortsättas åt olika håll. Jag erinrar mig hafva i någon tidning sett den nog djerfva sammanstiällningen af Raus med Newcastle, lerför alt den största af de många der bearbetade flötserna ej öfverstiger 6—7 fot i tjocklek. Har man på samma gång förestält sig, att man i Raus har att göra med Newcastlekol, skall man visserligen finna sig besviken i sina förväntningar. Liksom de geologiska förhållandena från början måste göra det sannolikt, synes också den kemiska undersökningen gifva vid handen, att de här funna stenkolen ej tillhöra någon hittills för vårt land främmande geologisk formation. Men i hvad fall som helst var anledning att vänta, det på grund af det betydligt större djupet qvaliteten kunde vara bittre in förut befunnits. En hvar känner, huru stenkolen från olika grufvor i England till egenskaperna variera. Ruuskolen synas ock vara, som det heter, fetare än de som hittills hos oss varit föremål för brytning, åtminstone så vidt jag varit i tillfälle att erfara. De ge sålunda, att döma af i smått utförda försök, fast sammanhängande, vackert glänsande koks, hvilket för många indamål är af stor betydelse. Billesholmskolen i den ännu ej brutna, undre flötsen synas i detia hbiänseende närmast öfverensstämma. För öfrigt är all anledning att antaga det den stora Rausflötsen, om också kolen äro temligen askhaliiga, tär i ovanlig grad fri från s. k. flis. De tunna band af verklig, kolfri bergart, som deri förekomma, måste, för så vidt hänsyn tages till den antagligen vida littare utsöndringen, föranleda långt mindre oligenhet. I Öresundsposten förekom nyligen en mig tillskrifven uppgift, at Rauskolen såsom hygroskopiska falla sönder till bitar och således ega ringa värde. Hvarifrån denna uppgift hemtats vet jag ej. Att kolen inuehålla mera vatten än de engelska, är för öfrigt tullkomligt riktigt, om också den sanna vattenmängden under för handen varande förhållanden kan anses vara vansklig att afgöra. Att de hafva egenskapen att falla söntder, är visst möjligt, men åtminstone har jag ej för någon kunnat uppgifva, att så är fallet, då de af borret slagna splittrorna ej i denna del ge någon bestämd ledning för omdömet. De niirmare detaljerna af undersökningen äro ej här på sin plats. Om, såsom anledning är att hoppas, stenkolsbrytningen i Skåne en gång kommer att erbålla en vida större betydelse och utsträckning in man tidigare med stöd af två århundradens erfarenhet rott sig hafva ekil ait förvänta, så skola visserligen de borrningsförsök, för hvilka nu i korihet redogjortis, ej anses utförda förgäfvus. Emellertid å:erstå ännu många svårigheter att öfvervinna, ännu mycket att fullständigt utreda. Lund i mars 1872. C. W. Blomstrand.