Dagens Nyheter – 9 mars 1872, sida 2

denskiöld, Dufva och Sjöberg. De sade rent ut, att förhållandet, sådant det nu är, vore bättre än att en sådan anordning skulle genomföras, hvarigenom ett fjerde medicinskt läroverk komm3a till stånl. Hvad man nu bogär är ej annat än att institutet får, med den organisation det har, samma examensrätt gom universiteterna, Denna mening framhölls med sådan skärpa af dessa talare, till hvilkas mening äfven slöto sig hrr von Geijer, L. Hierta, Liss O Larsson och Forsbeck, att man torde få anse den anordning, som statsrådet Wen nerberg antydde, alldeles omöjlig, såvida meningen ej är att kasta in en ny brandfackla bland de stridande lederna, hvarigenom, såsom hr Nordenskiöld uttryckte sig, den sista villan skulle bli värre än den första. Hr Rundbäck fritog regeringen från ansvar för det långa dröjsmålet, ty denna fråga har icke af chefen för ecklesiastikdepartementet blifvit förelagd regeringen till pröfning. Hr Key hade ingen förkärlek hvarken för den ena eller andra parten utan ville endast rättvisa. Den som vill lefva, sade talaren, han lefve; men den som inte vill lefva, han m3 dö. Rättvisa måste dock skipas på grund af existerande förhållanden — det kan icke kallas likställighet, om den ena parten först skall stympas. Fr Dahm invände mot hr Ribbings tal om att sparsamhet måste iakttagas, att om indragning skall sko i statens anslag för medicinska undervisningen, icke vill väl någon vända en sådan åtgärd mot det läroverk som är fullständigast. — Hr Edlund hyste ingen farhåga för universiteternas bestånd, om den nu ifrågasatta rättigheten beviljas institutet, han hyste den icke ens om medicinska fakulternas flyttning till hufvudstaden deraf skulle bli en följd, hvilket han likväl icke trodde. Man tyckes föreställa sig att ett universitet nödvändigt bör bestå af fyra fakulteter. Talaren kände dock berömda universiteter, som haft endast tre, andra åter som haft fem fakulteter. Talet fyra ingår sålunda alls icke bland lifsvilkoren för ett universitets bestånd. Samme talare anmärkte äfven orimligheten deri, att staten gör stora uppoffringar för ett läroverk och sedan nekar det att verka allt hvad det kan och vill verka. Hr Dufva såg i detta långvariga motstånd motinstitutet byråkratiens och statslyxens uppträdande mot tidsenliga reformer. Man vill här binda den medicinska undervisningen vid den jordfläck, der universiteterna i följd af rent historiska förhållanden blifvit förlagda, men der denna undervisning numera faktiskt icke kan fullständigt meddelas, och man söker nu drifva den satsen, att statens tjenare skola föreskrifva huru deras skyldigheter och rättigheter skola afmätas. Öfver sådana åsigter trodde han att riksdagen en gång för alla nu skulle uttala sin dom. Han anmärkte äfven såsom något mycket besynnerligt att samma regering, som predikar frihet på de ekonomiska områdena, hyllar pro tektionismen när det gäller intelligensen. Då vill hon ha skydd och privilegier orubbade; och när det rör statens tjenare, då skall rättigheter noga afvägas och all fri täflan förhindras! Talaren var ense med hr Wennerberg derom att rättvisa borde skipas, men han ville ha tillämpad verklig och full rättvisa åt svenska odlingen och undervisningen, åt svenska ungdomen, som bör befrias från allt, som ännu hindrar dess sträfvan efter vetande, åt det kommande slägtet, som vi äro skyldiga att lemna fosterlandet bättre än vi mottagit detsamma — befriadt från byråkritiens tvång, från statslygens kräfta, från medeltidsinstitutionernas qvafva luft, från intelligensens prohibitism! Mot det af utskottet formulerade skrifvelseförslaget uppträdde hrr Ribbing, Rundgren och Per Iilsson i Espö, hvilka påstodo, dels att karolinska institutet saknar erforderliga lärarekrafter för den teoretiska undervisningen (oaktadt föregående talare visat att institutet äfven i detta afseende står framom universiteterna), dels att läkare för sin bildning behöfde akademiskt umgänge, eller att lefva vid akademien, der det teoretiska studiet alltid har sitt hufvudqvarter. Hr Agardh uppträdde egentligen mot utskottets lemnade historiska utredning af frågan, hvilken han tann dels fullständig, dels vilseledande, och hvilken på talaren gjort ett så vidrigt intryck, att han: försmådde inlåta sig på sjelfva saken och göra något yrkande. Hr Leter, hvilkens yrkande vi under det föregående ej kunde uppfatta, törnyade detta nu och innehöll det ett instämmande i utskottets hemställan, endast med ett tillägg i sådant syfte, att alla läroanstalterna måtte erhålla likställighet och lika berättigande beträffande såväl den teoretiska som