Dagens Nyheter – 9 mars 1872, sida 2

dom voro både han och drottningen så impopulära, att deras namn i församlingar mottogos med hvisslingar och hyssningar, och till och med på lordmayorns fest, der do flesta ministrarno och statens högsta embetsmiin voro närvarande, druckos deras skålar i all tysthet. I utlandet troddo man nu för tiden, då man hörde, hur en adelsman, sir Charles Dilke, reste omkring i de största engelska städer och höll republikanska tal, som mottogos med stormands bifall, att bela England befann sig i upprorstillstånd och att det engelska konungadömet en vacker dag skulle försvinna förr än man visste ordet af. Ja, mycket folk i sjelfva England trodde, att verldens sista tid stod för dörren, då en talare, och till på köpet en prost, kunde uppträda på ett stort möte och offentligt förklara, att drottningen var en drinkerska, utan att magistraten, ehuru derom anmodad, ville inlåta sig på att beifra ett så oerhördt majestätsbrott. Äfven tidningarne, från Times ända nod till haltpenny-bladen, tycktes vara besjälallo af samma upproriska anda och togo munnen full både mot drottoingen och prinsen af Wales så att det stod herrliga till. Vore ickotryckfriheten i England så fullkomligt oinskränkt som den är, skulle många tidningar ha råkat ut för åtal för majestätsbrott. Republikanerna voro utom sig af glädje öfver att derag önskningars mål redan framskymtade på ett tydligen ej långt aflägset afstånd. Men deras glädje skulle ej blifva långvarig. Prinsen af Wales sjuknade, och allt efter som sjukdomon förvärrades, törändrades sinnesstämningen hos folket, Samma personer och tidningar, som förut hade kastat sig öfver prinson, började nu att upphöja honom till skyarne, glömma alla hans snedsprång och nästan tillbedja honom. Då sjukdomen var som värst, då man hvarje ögonblick kunde vänta underrättelsen om prinsens död, var här ett sådant lif, att man kunde ha trott sig vistas bland efesiska Diana-dyrkare, Hvad var orsaken till all denna uppståndelse ? Hade prinsen förstått att göra sig så älskad af folket, att hela England skulle gråta och vrida händerna om han gick bort? Långt derifrån; största delen af folket brydde sig ej mer om prinsen af Wales än om en gammal trasig sko. Jo — hans umgiängesvänner bryddo sig om honom, ty de hade i honom en ursäkt för sitt utsväfvande lefnadssätt; Westends manufakturhandlare brydde sig om honom, ty de hoppas på goda tider då han kommer på tronen; politikerna, d. v. s. isynnerhet de konservativa, brydde sig om honom, ty om han doge, voro de rädda för, att folket, under den då blifvande förmyndare regeringen, skulle blifva så vandt vid ett republikanskt styrelsesätt, att det möjligen kunde komma att föredraga ett sådant. Andra åter skulle ha beklagat kans bortgång för hans unga hustrus, den danska prinsessan Alexandras skull, ty hon är verkligen mycket omtyckt af folket. Men, som sagdt, den stora mängden brydde sig icko om något af allt detta. De som gräto, gjorde detta derför att andra gräto, derför att det blef modernt att gråta, liksom det varit och ännu är modernt att halta, derför att prinsessan af Wales haltar ofter sin åkomma i knäet (the Alexandra limp). Man tordo erinra sig hur prinsen ådrog sig sjukdomen, nemligen genom att sofva i ott hus, hvars kloaker voro i oordning. Derigenom kom hans sjukdom att få ett stort och välgörando inflytande på anordningarne för sundhet och renlighet öfver hela landet. Haruvida sjukdomen haft något gagnande moraliskt inflytande på prinsen sjelf, det är något som framtiden kommer att utvisa. Do förhoppningar, man härutinnan närde, ha tyvärr redan till en del blifvit gäckade. Måste icke en och hvar medgifva, abt det är boklagligt att det finnes ställningar. här i lifvet, som äro så inflytelserika, att tusen och åter tusen se upp till dem, som innehafva dessa ställningar, för att härma allt hvad de företaga sig, vore det än aldrig så galet? Och då nu sådana ställningar nödvändigt skola finnas, hur sorgligt är det då icke att de innehafvas af personer, hvikas dåliga exempel leder skaror af unga män i förderfvet och demoralisorar hela samhällsklasser. Telegrafen har nästan dagligen tillfört edra läsare underrättelse om sjukdomens utveckling och aftagande, så derom behöfver jag icke närmare orda. Då faran var öfverstånden, uttalades den tanken, att dot första ställe, dit prinsen borde gå, vore Guds hus, för att tacka Herren för sitt tillfrisknande. Detta gjorde han emellertid icke, men den uttalade tanken växte till en jette, som en längre tid delvis, och i går totalt uppslukade hela London. DrottvInman Allan möttanaA Ja 2 LULU. TIL. I Lan