Dagens Nyheter – 7 mars 1872, sida 2

Riksdags-Nyheter. Båda kamrarne hade sammanträde i går förmiddag, men endast andra kammaren på eftermiddagen. Vid sammanträdets början företogs i första kammaren val af 7 ledamöter i kammarens tillfälliga utskott, hvarvid valdes hrr von Koch, von Braun, C. A, Raab, Widen, Santesson, Wachtmeister och Leijonancker samt till Snpploanter hrr Hugo Hamilton, Koskull och risk. På förslag af hr Fåhreus hänvisades till behandling af detta utskott andra kammarens genom protokollsutdrag meddelade beslut om förändrade vilkor för försäljning af vin, öl m. m.; angående en förteckning öfver gällande lagar och författningar; angående krigsundervisning i skolorna; samt angående bidrag till folkskolelärares aflöning från vissa statens egendomar å landet. Den första diskussion, som förekom, gällde lagutskottets utlåtande, i anledning af inom andra kammaren väckta motioner om ändringar i gällande strafflag. I den punkt, som rörde straff för itererad stöld, hade utskottet tillstyrkt de af hrr Carln och Hierta föreslagna lindrigare straffbestämmelser. Samtliga i frågan uppträdande talare voro af den åsigt, att de i nu gillande strafflag befintliga straff för upprepad stöld vore för stränga, ehuru de skilde sig från hvarandra i åsigterna om riitta sättet för vidtagande af lindringar. Så yrkade hr von Sydow, som öppnade disktssionen, bifall till sin mot utskottets betänkande afgifna reservation, gående ut derpå, att tiden för straffarbete för tredje resan stöld skall ökas med minst ett och högst fyra år utöfver hvad för första resan följa bör. (Utskottet hade här blott utsatt ett maximum af fyra år.) Hr von Gegerfelt, med hvilken hr Stråle förenade sig, yrkade på återremiss i den syftning, att en viss preskriptionstid af t. ex. tio år skulle fastställas, efter hvars förlopp ingen hinsyn skulle tagas till föregående browt af samma art. — Hr de Geer — som ansåg att, fastän vid nya strafflagens utarbetande inga så stora straffnedsättningar egt rum för något brott som för stöld, man kanske ändå hållit sig nog mycket fast vid 1734 års traditioner, hvars lag mycket strängare betraktade våld mot egendom än mot person — ville ej motsätta sig hvarken reservantens eller utskottets förslag, hvilket som hade största utsigten för sig, ehuru han föredrog utskottets redaktion, För att få en bestämmelse rörande preskriptionen, önskade han dock belst återremiss. Bifall till utskottets förslag yrkades af hrr Hasselrot, von Koch, Mörner och Almqvist, af hvilka i synnerhet den sistnämde betonade att tidslängden i straffarbetet spelade en mycket obetydlig roll med afseende å fången. Nir han begår brottet, tänker han hvarken på ett eller flere års straffarbete, utan hoppas att undslippa. Den längre fängelsetiden afhåller honom således ej från brott. Ej heller vinnes genom densamma något med afseende å tångens förbätvring. För staten medför den åeremot en bestämd kostnad. Ofta kan för öfrigt en andra eller tredje resas stöld vara af mindre betydelse än den första, ty den förra kan snarare hafva sin grund iren nöd. Fastställandet af ett minimum här vid lag, enligt hr von Sydows förslag, lägger hinder i vigen för domaren att fälla en så mild dam, som haus öfvertygelse eljest skulle förestafva. HEj heller borde den omständigheten, att vår strafflag vore 3å ny, hindra omgörandet af densamma i en detalj, ty sedan 1864 hade de flesta rtrafflagar i Europa blifvit omarbetade i en mildare anda, hvarpå exempel antördes. För afslag å betänkandet yttrade sig endast hr Nordström, men detta på den grund, at ban ansåg en revision af hela strafflagen behöflig, en åsigt, som dock motsades af de fleste andre ta lare, på grund dels deraf att en dylik revision skulle tarfva en alltför lång tid, dels deraf att åsigterna ej i de flesta andra frågor hunnit så stadga eig, som fallet är i den nu förevarande. Efter verkställd votering biföll kammaren utskottets hemställan med 50 röster mot 36. Upphäfvande af dödsstraffet. Utskottet hade ansett sig böra afstyrka hr Tjernlunds motion i ämnet, antörande såsom skäl, att, enligt den nya strafflagen af den 16 februari 1864, dödsstraffet qvarstår ej såsom