Dagens Nyheter – 4 mars 1872, sida 2

SN CMen när jag återsåg dig, MarieX, skref han, när jag märkte, hvilken afgrund för evigt skilde mig från dig, då kände jag för första gången, huruw eländig och brottslig jag under hela mitt lif varit. Men det tycktes mig på samma gång, som hade-alla de dagar, hvilka förflutit sedan vi voro förenade, försjunkit i denna afgrund, som vore vi åter tvänne oskuldsfulla. barn, drömmande vid .hvarandras sida om vår framtida lycka. Jag älskade dig åter lika outsägligt som på den tiden, då jag ännu icke visste hvad orätt och synd var, men min kärlek var nu renare än då! Jag kände nu att jag, som förslösat mina bästa krafter, som tillbragt hela min ungdom i utsväfningar och sysslolöshet, icke kunde våga visa mig i din heliga närhet, att din jungfrulighet, ditt rena, oförderfvade sinne, som tydligt afspeglade sig i dina anletsdrag, för evigt bannlyste den förtappade. syndaren ifrån dig. Jag hade det förfärliga modet att icke störta till dina fötter, att icke fatta din hand, för att vid minnet af vår ungdomslycka besvärja dig att ha förbarmande med mig och skänka mig din kärlek, som jag förverkat. Jag förstod att jag icke var dig värdig. (Jag har under de sednaste veckorna varit illa sjuk, men är nu frisk igen. Ja, jag har. i dubbel mening återvunnit helsan; ty äfven de andliga lyten, af hvilka jag hittills lidit, synas nu vara botade. Jag står i begrepp att börja ett nytt lif, och ,jag reser