Dagens Nyheter – 4 mars 1872, sida 1

hå förstår, hade hon sammanknutit det närvarande med det för längesedan förflutna, hon nalkades hotiom nu med samma fråga, som då hon förra gången besökte honom i hans hem. I och med denna fråga utplånade hon ur sitt minne alla då sorgliga dagar, som sedan dess förflutit. Hennes egna smärtor, hennes lidanden, hans otrohet och förvillelser, allt var som om det aldrig existerat. Hon Hade åter blifvit den unga, tillitsfulla flickan, och han hade blifvit hennes: fästman, som förtjenade hennes trohet och Kärlek, och till hvilken hon lycklig samt utan Kvarje misstanke kunde ställa frågan: CArthur, vill du taga mig. till din hustru? Han kände den rörande betydelsen af denna fråga. Han betraktade länge och med ett obeskrifligt uttryck hennes leende ansigte, hvari en djup sinnesrörelse tydligt spårades, derpå omfamhade han henne, och tryckande henne fast öch innerligt till sitt bröst, lutade han sitt hufvud mot hennes axel samt grät bittert. Det var en helig stund, hvars minne aldrig skall försvinna ur deras hjertan, emedan de skola gömma detsamma i själens djup såsom sitt lifs skönaste, dyrbaraste klenod. Detta minne skall öfver hela deras lefnad sprida en kysk, helig glans; det var en stråle af det gudomliga ljuset, som, så länge de dväljas på jorden, skall lysa öfver dem. Verlden och dess onda hade de nu besegrat. De voro åter hos hvarandra, och de älskade