Dagens Nyheter – 1 mars 1872, sida 2

ofta nog sagt till mig sjelf: SLifvet är ott nöje; njut deraf i fullt mått! . . Nu inser jag mina villfarelse och säger: SLifret är en pligt; uppfyll den! — Bra, min vän! utropade prinser, i det han med djup rörelse såg på Arthurs bleka ansigte, som i denna stund uttryckte en ädel kralt. Nu finner jag er vara sådan, som jag önskat, men tyvärr ofta förtvifiat om att ni skulle bli, jag ser nu i er en beslutsam, energisk man, som icke vill gå i qvaf bland lifvets vilda vågor. — Och som sträcker ut sin hand till en vän och säger åt honom: hjelp mig! tillade Arthur allvarligt. Min prins, jag har en gång i mitt öfvermod afsagt mig er hjelp. I dag kommer jag för att ödmjukt bedja er derom. I dag blottar jag mig helt och hållet inför er och låter er se mina sår: jag är ruinerad! — Tro mig, sade pring Xaver, i det han räckte den unge mannen sin hand, tro mig, att jag fullkorsligt förstår, hvilket stort offer er stolthet bringar mig genom detta erkännande. Fattigdomens sår brukar man vanligen sorgfälligt söka -fördölja äfven för sina vänner. Men jag käönner redan er affärsställnirg, min stackars unge vän, och just derför ville jag träffa er. Såsom er fars förtrognaste vän visete jag mycket väl, huru stor förmögenhet han lemnade efter sig, och man berättade mig