Dagens Nyheter – 1 mars 1872, sida 1

oo MU hoppades att den blomstermatta, som jag utbredt öfver afgrunden, till sist skulle sönderfalla, och jag sjelf uppslukas af det gapande svalget. Men en sorgsen, dyster väninna, kallad sjukdom, har kastat mig tillbaka från afgrunden, vid hvars rand jag stod; hon har hållit mig fängslad i sex långa veckor, hon har tvungit mig att afstå från alla förströelser och lyssna till de röster, som hotande hviskade inom mig. Hon har tvungit mig att nedstiga i mitt eget inre och se, hvilken tomhet och jemmer rådde i djupet af mitt hjerta. Min prins, att blicka tillbaka på sitt förflutna lif och finna att det är en ödemark, der icke den minsta oas af goda gerningar, icke den obetydligaste minnesvård af troget uppfyllda pligter står att finna, utan endast ofruktbar sand och stenhopar, eller en och annan förvissnad, af stormen kringförd blomma, 0, det är en bedröflig, en förskräcklig anblick! Sådant är mitt förflutna lif, ers höghet; och när jag såg detta, då fasade jag, tänkande på att jag vid ändan af denna ödemark skulle finna min graf, en ensam graf, öfver hvilken inga tårar skulle fällas, vid hvilken ingen skulle tala ett saknadens ord, en snart bortglömd graf, hvaröfver stormen inom kort skulle framdritva sina sandmoln, sålunda görande den osynlig för efterlefvandes blickar. Jag kände, att jag ännu icke hade rättighet att dö, emedan jag ännu icke hade lefvat. Förr hade jag