Dagens Nyheter – 28 februari 1872, sida 2

det du räddat mitt lif, ty det hade kanske varit bättre för mig att få dö än att nödgas åter taga lifvets börda på mina skuldror. — Åh! ers nåd är ännu ung nog till att börja lefva på nytt och... — Och godtgöra allt ondt som jag hittills gjort mig skyldig till, sade Arthur allvarligt. Menade du det, Anton? — Nej, herre. Vi ha vorit lättsinniga, vi ha njutit af lifvet och ofta nog hängifvit 03s alltför mycket åt nöjet, men aldrig ha vi begått något ondt, aldrig ha vi skadat andra menniskor, utan endast oss sjelfva — Gamle vän, hvad du är god, som gör dig till min medbrottsling och vill taga hälften af mina fel och förvillelser på ditt samvete. Nej, du har verkligen ingenting att ångra, du har varit en redlig arbetare! Men jag — ack, under dessa långa, tröstlösa, i ensamhet och tystnad tillbragta veckor har jag haft god tid till att begrunda mitt förflutna lif, och jag har insett att jag bandlat mycket illa. — Ja, erg nåd har, tyvärr, alltför ofta varit lemnad ensam. Sex veckor äro en lång tid, och så länge har er gjukdom varat. De första veckorna kommo väl era vänner, för att besöka er, men jag tordes icke släppa in dem, ty det hade läkaren strängt förbjudit. Också visade sig de unga herrarne sjelfva