Dagens Nyheter – 28 februari 1872, sida 2

— SIVU ni till sist finner er föranlåten att släppa in mig. Ack, ni skall slutligen nödgas gifta er med mig, om också blott för att slippa min obehagliga efterhängsenhet. Ringklockan lät nu höra sig, och Askanio kom för att hemta Marie och föra henne till likkistan. — Nå, hvad har engelsmannen sagt er? frågade han under vägen. — Bara galenskaper... Han är ett sällsamt originell. — Med andra ord, en engelsman; men hän är enormt rik, och ni bör verkligen icke försumma att kokettera för hönom en smula. Han är ganska frikostig, ekall jag tala om. Nå, men s8e då icke på mig med denna majestätiska min. Man märker lätt att ni icke varit aktris längre än ett par timmar. — Han har ej kommit; således är jag alldeles bortglömd af honom, tänkte Marie, då hor låg i likkistan. Ahl denne engelsman har känt igen mig, ehuru han sett mig blott en enda gång, och Arthur känner mig ickel Han vänder sig kall och stolt ifrån mig, och jag är ingenting annat än ett förvissnadt blad från hans ungdoms lummiga träd, hvilket blad han noga aktar sig för alt fästa i sitt lifs friska blomsterkrans. Min Gud, min: Gud! skall jag då aldrig kunna döda denna kärlek, som genomträngt hela min varelse? Jo, jag