Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 2

så ihärdigt ropade på debutanten, att denna ändtligen måste hörsamma kallelsen och åter framträda på scenen, för att mottaga publikens hyllning. Hon neg ödmjukt och blygt, samt med sänkt pauna. Men derpå upplyftade hon ögonen och lät blicken, likasom sökande, öfverfara salongen. BSnart tycktes hon ha funnit hvad hon sökte, hennes blick hvilade nu med ett obeskrifligt uttryck på en och samma punkt, hon smålog, hon rodnade och bleknade. Publiken applåderade ännu starkare; Marie drog sig förvirrad, lycksalig och likväl ihögsta grad sorgsen tillbaka mellan kulisserna. Arthur var der, hon hade sett honom, deras blickar hade mötts, men han hade ej applåderat henne. Nej, han hade verkligen icke deltagit i applåderna. Han kände sig kraftlös, förkrossad, nära att falla i vanmakt. Deras blickar hade mötts, och som en dolk hade Maries öga träffat hans hjerta. Det tycktes honom, som låge en afgrund mellan honom och henne, en afgrund af skuld, brott, smälek och förskräckelse. Han kunde icke mera se henne i ögonen. Hon var förlorad för honom. Med våld ryckte han sig ur sin dystra sinnesstämning, han språkade, han skämtede, han kom den rike bankiren att skratta genom sina roliga infall och tjusade hans bleka dotter, ionehafvarinnan af en million, genom sitt ljufliga smicker.