Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 2

till henne. Ett sakta rop gick öfver hang läppar, en häftig darrning genomfor hela hans kropp. Han hade känt igen henne. Det var hon, det var Marie, som han trott vara död, som han länge begreåtit, det var föremålet för hans ungdoms ädla, rena kärlek! Ackl han skulle ha velat störta fram till henne, omfatta hennes fötter och säga: Rädda mig! VFörbarma dig öfver mig! Lät mig vid ditt hjerta hvila ut efter litvets vilda stormar. Den framfarna tiden må vi betrakta soma en elak dröm, ur hvilken vi nu vaknat. O, Marie, rädda mig från mina egna onda tankar, från verlden och dees låga passioner! Räck mig din hard och drag mig upp till dig! Ack, huru älsklig hon var att skåda, buru oskuldsfulla och ädla hennes anletsdrag, buru intagande detta leende, huru mycken innerlighet och jungfruligt behag i denna röst! Publiken jublade och applåderade ursinnigt. Men icko så Arthur; han satt alldeles tyst och orörlig på sin stol, sorgsen, med tårfyllda ögon och dock lycklig, ty han såg henne åter, hon stod der framför honom, påminnande om hans ungdom, om hans lyckas dagar, om den tid då han ännu beherrskades af sitt bättre jag. När hoa lemnat scenen, var det som om ett mörkt, digert moln lagt sig öfver Arthurs hjerta; han tyckte sig hastigt förflyttad till ödemarken, ehutu han omgafs af menniskor på alla sidor. O, huru tackeam var han ej, för det att de öfriga åskådarne så lifligt,