Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 1

Han visste icke, att Marie väntade honom, att hon efter hvarje akt oroligt blickade åt dörren, alltid i hopp att han ändtligen skulle komma. Men det var, tyvärr, blott andra personer som kommo, icke han, den ende som hon önskade se. Foyern hade sedan länge icke varit så besökt som i dag. Hufvudstadens förnämsta herrar, till och med pring Xaver, hade kommit för att lyckönska den unga debutanten, hvilken nu som en strålande sol uppgått på konstens länge förmörkade himmel. Marie hörde knappt på deras smickrande ord, deras utrop af förtjusning. Det var för henne en namnlös pina att nödgas tala med alla dessa menniskor, att åtminstone med ett leende eller ett vänligt ord nödgas besvara allt det beröm, som man hopade öfver henne. — Marie, ni är född på en lycklig dag! sade Askanio till den stackars flickan efter den scen, i hvilken Julia tömmer giftbägaren. Hör bara, huru publiken derute rasar af förtjusning. Men var nu för all del klok, mitt barn. Begagna er af era fördelar och sälj er så dyrt som möjligt. Teaterdirektören kan icke underlåta att engagera er. Var då pretentiös, framställ ofantliga fordringar, desto mera respekt får han för er. — Ack! min vän, svarade Marie leende, jag förstår mig ej på affärer, och jag hyser icke nog hög tanke om min person, för att kunna ha stora pretentioner. Allt hvad jag