Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 1

slutligen vann han så mycket välde öfver sig sjelf att han kunde besvara sin blifvande svärfars temligen närgångna förtrolighet med en viss vänlig artighet samt säga några hjertliga och uppmuntrande ord åt denna unga, bleka flicka, som blyg och försagd satt bredvid honom. Slutligen hördes ringklockan ljuda, ridån gick upp och pjesen börjades. Arthur drog en djup suck och intog en något beqvämare ställning. Den förfärliga tortyren var nu slut — han behöfde icke mera prata och skratta, han kunde åter taga den glada masken från sitt ansigte och försjunka 1 sina egna tankar. Alltunder det han sålunda låtsade med hela sin uppmärksamhet följa Shakespeares mästerliga dram, satt han nu alldeles tyst, lyssnande endast till de dystra, hemska röster, som hviskade till honom ur djupet af hans själ. ; Han såg icke alls på scenen, han hörde icke alls:hvad man der sade och gjorde. Plötsligt förmärktes en större liflighet å parketten; en hvar sträckte fram halsen och förde kikaren till ögonen; man började hviska och sorla. Nu skulle den scen begynna, i hvilken Julia första gången presenterar sig för publiken. Och i en hast utbröt en dundrande bifallsstorm, alla ögon voro fästade på den unga qvinna, hvilken nu framträdde på tiljan. Helt mekaniskt vände äfven Arthur sin blick