Dagens Nyheter – 27 februari 1872, sida 1

von. Schönleben denna dag besökte teatern. Ty han var verkligen der! Han satt i logen n:o 1 och väntade med klappande hjerta på damen med den hvita törnrosen. Han hade utan det ringaste intresse genomögnat affischen och derunder icke alls fästat sig vid att det unga okända fruntimmer, som denna dag skulle för första gången debutera, i förteckningen öfver de spelande kallades helt lakoniskt CMariet. Hvad rörde det honom, om JuliaMarie var skön och talentfull eller icke, honom, som nyss med raseri och förtviflan i hjertat helsat på denna lila, puckelryggiga dam, hvilken med en hvit ros i håret tagit plats i logen? Utom sig af harm, håde Arthur sjunkit tillbaka i sin stol, sammanbitande sina tänder och görande en ytterlig kraftansträngning för att återhålla de vredens tårar, hvilka ville tränga Big fram i hans ögon, då han tänkte på att denna oansenliga, fula, gulbleka, tråkiga flicka skulle bli hans maka, och denne man med de skarpt utpräglade, om list och oförskämdhet vittnande anletsdragen hans svärfar. Sjelf var han ju dessa menniskors slaf, köpt för en million, slagen i bojor och fastsmidd vid klippan, likasom Prometheus, samt dömd till eviga qval, såsom denne! Men sedan tänkte han på sin nuvarande tröstlösa belägenhet, på det elände, den fattigdom som väntade honom, på den hånleende verlden som skulle utpeka honom — och