Dagens Nyheter – 24 februari 1872, sida 1

UV -— Jo... ett till, sade den gamle trotjenaren tvekande. -— Nåå, och detta bref? — Är från fröken Ida Neormina, svarade Anton i en så vredgad och hatfull ton avt Arthur utbrast i gapskratt. Han tog nu bankirens bref och bröt detsamma. Ett långt papper, fullt af siffror och kolumner, föll ur kuvertet samt derjemte tvenne sedlar å femhundra thaler hvardera. — Aha! här äro de tusen thaler jag reqvirerat, mumlade Arthur, i det han kastade räkningen och sedlarae ifrån sig på bordet samt tog Idas bref. Det var en doftande, rosenfärgad liten biljett, som innehöll endast dessa få rader: Det kostar så förskräckligt att lefva, och de som till en början så beredvilligt bjuda ut sina varor och dyrbarheter åt oss bli oförskämda, sedan vi köpt ett och annat och sålonda råkat i skuld. hos dem. Men ingen fordringsegare är så oförskämd som min juvelerare. Han lemnar mig ingen ro, förrän jag skickar honom de femhundra thaler, som han ännu har att fordra af mig. Kan du ge mig dem? Du skall få af mig lika många kyssar i stället, när du, som jag hoppas, i dag kommer till din Ida Neormina. Arthur sammankramade papperet i sin hand och kastade det derefter med förakt på golfvet. — Hon älskar mig icke mera, sade han med ett bittert leende, hon fortfar blott att ta