Dagens Nyheter – 23 februari 1872, sida 2

måste göras med ångcylindern, så att den, hvilken vanligen står fast och orörlig, här vänder sig som en ringklocka på sina axlar, hvilka äro ihåliga och tjena att leda ångan, ej mindre från ångpannan till cylindern än på motsatta sidan från cylindern till kondenserings-kärilet. Angcylindern är af den dimension, som fordras för 4 hästars kraft; men pannan nödgades man, i anseende till det trånga rummet, mycket inskränka, så att den erhöll hvarken den vidd eller höjd, som den egentligen bort hafva. Vattenhjulet är af tackjern, nita 5 foti diameter. Vingarne tro fyra, gjorda af björk, till areal-innehåll utgörande sammanriiknadt 6213 qvadratfot. De äro så ställda, att de göra med fartygets styrlinie en vinkel af 36 grader. Hjulets axel går genom akterstäfven och hvilar med sin yttersta iändaiden tillfogade nya stifven. ——————————— Af nyss beskrifna beskaffenhet ir det fartyg man tillagat till föreöks anstillande. Det blef i juli månad (1816) så pass färdigt att man kunde företaga dessa försök. Mellan två hamnar var afståndet noga afmiätt och utgjorde 180 famnar. Det var på denna distans som man föresatt sig bestimma hastigheten af furten. Af förut anförda orsaker var ångkraften verkligen för svag, att agera, som den annars bör, kontinuerligen och utan afbrott. Vid försöket befanns, att ångmaskinen efter någon stunds gång saktade sig och stannade slutligen, så att man måste låta honom några minuter samla ånga, innan han åter arbetade. Det oaktadt vanns ändamålet så till vida, att man kunde någorlunda siikert sluta, från verkan af den förhanden varande svaga ångkraften, till den, som på ett rymligare och tjenligare fartyg, med en efter storleken afpassad ångkraft, bör kunna förväntas. Båten gick, efter flera gånger anställda, noga observerade försök, de 180 famnarne, i lugnt väder, således utan tillhjelp af segel, på mindre in 3 minuter, så att dess fart, efter två nirvarande sjöofficerares uträkning, var efter sjömansspråk, 4 knop, som skall göra en hastighet af öfver ?Jg eller närmare 14 svensk mil på timmen. Högst sannolikt synes, då man dömer efter hvad detta försök gaf vid handen, att med ett fartyg om 16 å 20 lästers drägt, bygdt långt och smalt samt lågt som dylika alltid böra vara och försedt med 10 å 135 hästars ångmaskin, väl inrättas och ledigt gående, ty detta är just hufvudsaken, man med hr Owens akterhjul skall åstadkomma en fart fullt ut en svensk mil på timman, hvilket är samma medelhastighet som af de engelska och amerikanska ångbåtarne med sidohjul upphunnits. — — — ————— Härefter meddelas att Owen ämnade när tillfälle gafs göra ytterligare försök, men i Biografiskt lexikon heter det att han, efter att hafva experimenterat med den s8. k. propellern, fann vanliga ångbåtshjul ega företräde. Af ofvan anförda, i flera afseenden upplysande och just derför omfattande utdrag ur den ifrågavarande skriften inhemtas dock att orsaken dertill att försöken icke utföllo mera eller fullt tillfredsställande var att söka i den mindre väl beräknade ångkraften, äfvensom i ångmaskinen och sjelfva fartygets beskaffenhet. Vid sådant förhållande var det mindre underligt att Owen, hvars verkstad var sysselsatt med lönande arbeten, öfvergaf försökandet, hvilket ju hufvudsakligen gällt fartyg och drifkraft — icke driftmedlet — och följaktligen skulle medfört icke obetydlig uppoffring af tid och penningar. Hade Owens försök verkstälts i en senare tid, då tillverkningen af fartyg och ångmaskiner stod på en högre ståndpunkt, skulle de nog utfallit annorlunda än 1816. Om också Owen icke kan anses som skrufpropellerns uppfinnare, så är det dock obestridligt att han med propeller satt fartyg i rörelse långt förr än John Ericsson, hvilken således på intet vilkor lärer kunna tillerkännas äran af att vara propellerns uppfinnare.