Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 2

grät icke heller och suckade icke, hon låg fullkomligt orörlig och stilla, försjunken i Bin sorg. En gång lutade sig Agatha, orolig öfver denna tystnad och orörlighet, ned öfver henne, för att kunna se hennes ansigte. Det var alldeles lugnt, hennes vidt uppspärrade ögon voro riktade mot himmelen. — Jag sofver inte, sade Marie i en ton, som kom sångerskan att gråta af rörelse. Slutligen var den unga flickan så pass återställd att hon kunde lemna sängen och, stödd mot Askanio eller Agathas arm, gå omkring i rummet. Sedan hon äfven öfvervunnit denna sista svaghet och blifvit fullkomligt frisk, räckte hon med ett tacksamt leende Agatha och hennes man gina händer och sade: — Ni ha ansett för er pligt att rycka mig undan döden. Det är icke så väl att jag kan tacka er derför. Men jag tackar er i stället för det ni vårdat mig med en så ädel och uppoffrande ömhet, för det ni så bjertligt bemött den fattiga, hjelplösa flickan. Gud allena vet, hvilka pröfningar och lidanden ännu vänta mig i lifvet; men jag vill derigenom att jag bär dem tåligt och icke gör något försök att undandraga mig dem återgälda den stora tacksamhetsskuld, hvari jag stannat hos er. Jeg lofvar er vid min ära, att jag aldrig mera skall söka taga mig afdaga, jag skall lefva tills den mask, som tär på mitt hjerta, dödar mig.