Dagens Nyheter – 21 februari 1872, sida 2

—-MHUU -— — Ni skall i stället sjelf döda den mask; som tär på ert stackars unga hjerta, ropade Askanio lifligt. Han är er fiende, er skönhets och er ungdoms fiende. Döda honom derför, och sedan skall ert lif åter bli ljust och solklart. Hon skakade på hufvudet med ett matt leende. — Jag älskar mina smärtor, sade hon, och när jag känner huru döden sakta hamrar och bultar i mitt bröst, så helsar jag honom som min dyraste vän. Men jag upprepar mitt heliga löfte, jag skall icke sjelf påskynda hans arbete. Detta må vara min tack, jag har ingen annan att gifva er; det må också vara det afskedsord, hvarmed jag lemnar er. — Och hvart ämnar ni ta vägen, olyckliga barn? frågade Askanio, under det att Agatha stillatigande, men med spänd uppmärksamhet betraktade den unga flickan. Hvad skall ni taga er till, hvad skall ni lefva af? Ni har ju sagt mig att ni är fattig och står alldeles ensam i verlden. — Jag skall föda mig med mina händers arbete. — Ack! ni, så ung, så skön, så fint bildad, ni skulle arbeta med era händer för dagligt bröd? Ni skulle dag efter dag, timme efter timme sysselsätta er med dessa tråkiga, mödosamma, intresselösa göromål, endast för att uppehålla lifvet? Ett lif utan solsken, utan lycka, utan kärlek? Nej, nej, Marie! Jag är