Dagens Nyheter – 20 februari 1872, sida 1

— Det tillåter jag mig! sade han, och hans ansigte klarnade, då han såg att det lyckats honom att rubba hennes lugn. Jag vågar säga, att dina dagar snart äro räknade, och att Norma-Agatha inom kort skall bestiga pensioneringens bål! — Ah, du är en usling! skrek hon, darrande af vrede. Du tror icke sjelf hvad du säger! Du vill blott förolämpa mig, du vill såra mitt arma hjerta så djupt som möjligt, du vill stöta dolken ända till fästet i mitt värnlösa bröst. Ack! detta är ett nedrigt handlingssätt, som allraminst anstår en man, Om du hade beskyllt mig för något groft brott, skulle jag lättare ha kunnat förlåta dig än att du kallar mig en sångerska med gäll öst, hvilkens blomstringstid är för längesedan örbi. Nej, detta är för mycket! Det rågar ina synders mått, och jag vänder mig deröre ifrån dig för alltid! Jag lemnar dig, och morgon ingifver jag min ansökan om laglig kilsmessa. Jag vill icke längre framsläpa itt lif vid en sådan barbars sida! Nej, jag ir ännu ung, jag vill ännu någon tid erfara vad lycka är. Hela verlden ler ju emot mig, ch en förmögenhet sitter i min strupe. Askanio gapskrattade. — Kära barn, sade han, spela för andra in ungdomliga roll, men låt mig slippa se erpå. Försök i stället vänja dig vid tanken å att dina lagrar vissna och att intendenten