Dagens Nyheter – 19 februari 1872, sida 1

— 240 m— sträfva verld, och derför skola vi båda söka vår räddning i döden. — Du, också du, Marie? frågade han. Och det var som om en tår ville frambryta ur hats öga; men han trängde den tillbaka med ön våldsam kraftansträngning, och hans anletsdrag antogo ett nästan hätskt uttryck. — Nej, Marie, ropade han häftigt, nej, du har ej velat lefva med mig, och du får derför icke heller dö med mig. — Har du ej heligt lofvat mig, min broder, att aldrig -öfvergifva mig? Skulle icke vi tillsammans göra den långa resan till löftenas och drömmarnes land? Nåväl, kom nu och låt oss fara. Vi anträda blott en resa; men landet, dit vi styra kosan, heter icke Italien, utan grafven! — Ahl du vet det alltså redan! sade han, och en mörk rodnad uppsteg på hans kinder. Du vet, att jag är en eländig fuskare, som berömde sig af att vara konstnär, som trodde sig ha en gnista af den gädomliga elden i sin hjerna, och som nu inser att detta var blott en löjlig, narraktig inbillning. Nåväl, eftersom ingen gudomlig eld finns hos mig, har jag uppgjort åt mig en koleld, som skall ersätta den förra: Men du, Marie, gå du ut härifrån, ty detta är icke lärgre något rum, det är en graf, och ensam som jag lefvat vill jag, också: dö!