Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 1

— 212 — leenden, Gohoimorådet tog på sig en Högtidlig min. — Mina HKöerrar, yttrade han, priset har blifvit tillerkänd gruppen n:o; fem af akademiens ledamöter ha röstat för densamma ; endast jag och professor Reinhold Ha röstat deremot. Ett gällt anskri lät höra sig, hvarefter en kropp tungt nedföll mot golfvet. — Min Gud, hvad betyder detta? ropade professorerna. — Den unge bildhuggaren Victor Sampach har gvimnat; ingenting annat. Den sista drömmen. Samtidigt med Victor hade Marie tidigt på morgonen lemnat hemmet. Under det att han begaf sig till akademiens lokal, hade hon med hastiga steg styrt kosan till det hus, der Ida Neormina bodde. Hon hade sedan några dagar icke sett Arthur von Schönleben, hon hade, gömd båkom porten, förgäfvos med klappande hjerta väntat på honom. Änädtligen hade hon, plågad af växande oro, vågat inhemta upplysningar om honom af en bland skådespelerskans tjenare. — Han har varit bortrest, men han skall komma igen i dag, sade kammarjungfrun med ett egendomligt, hemlighetsfullt leende, som oroade Marie ännu mera än en dålig underrättelse skulle ha gjort. Hon hade icke längre tålamod att arbeta.