Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 3

ee 0 VV VV V V V V h X XL VV .L MV ett nytt anfall af hosta var instrumentet försvunnet. Mannen trodde sig känna huru gaffeln genom matstrupen gled ned i magen, Han begaf sig till närmaste lasarett, der man ngaf honom 60 gramm ricinolja, och derpå till Arcispedales klinik, der doktor Greco undersökte honom, Patienten måste lugnt qvarblifva i sängen. Den 10:de visade undersök ningen, att patienten ej kände några smärtor och hans tillstånd var alldeles normalt. Han klagade blott på aftonen öfver tryck än i magen än i trakten af nafveln. Sådant förblef tillståndet också påföljande dag, då af en stor samling läkare ventilerades frågan, om man skulle ställa subjektet på hufvudet och göra ett försök att utdraga gaffeln. Men instrumentets form lät denna plan framstå som en omöjlig sak. Läkarekollegiet debatterade nu öfver, om man skulle uppskära magen på patienten, men man vågade af följande skäl icke skrida till operationen: Emedan intet störande vore förhanden, hvilket gjorde operationen nödvändig; emedan man ej hade någon fullständig visshet att gaffeln ännu befunne sig i magen; emedan man icke vågade utesluta möjligheten, att gaffeln skulle kunna finna den naturliga utvägen (?), hvarpå man citerade exempel; slutligen emedan gastrotomien vore en mycket betänklig operation. Professor Rosati framlade derpå för de församlade läkarne följande frågor: 1) Befinner sig gaffeln i buken, och i hvilket läge? 2) Förutsatt att denna diagnos skall kunna med säkerhet bestämmas, skall då den främmande kroppen utdragas genom en kirurgisk operation? 3) Skall i jakande fall operationen sättas i verket eller väntas dermed, tills elaka fenomen göra densamma oundviklig? Man förelade läkarne en med den nedsväljda lika packfong-gaffel. Den första frågan besvarades af professor Burci derhän, att väl vittnenas till händelsen uppgitter ej voro att misstänka, men att de af honom anställda försöken hvarken hafva angifvit tillvaron och ännu mycket mindre läget af den hårda kroppen i magen. Väl kände man i magtrakten något som erinrade om en spänd lina och patienten sjelf talar om ett mycket lätt tryck, som han känner vid andning, rörelser och vid beröring af maktrakten. Men en säker diagnos vore icke möjlig. . I afseende på den andra frågan förklarade professorn, att möjligheten af ett gaffelns utgående genom tarmkanalen väl icke vore utesluten, men en sådan händelse skulle vara högst underbar. Man känner intet likartadt fall, och såsom regel borde fasthållas, det en sådan eventualitet icke vore att förvänta. Men om förhandenvarandet af gaffeln skulle kunna bevisas, så skulle en operation genast och före inträffandet af elaka symptom vara att föredraga. Professor Zanneftti föreslog att nedföra i magen en elastisk sond med metallspets, för att genom klangen vid sammanstötningen öfvertyga sig om gaf felns dervaro. Professor Pellizzari trodde, att gaffeln, särdeles om gynnsamma omständigheter i beskaffenheten af patientens underlif trädde dertill, väl skulle kunna aflägsna sig på naturliga vägen och att man derför skulle afvakta inträffandet af försämrande fenomen. Professor Rosati var tör en genast anställd operation. Det medicinska kollegiet åtskildes utan att ha fattat något beslut, under det patienten kädner sig alldeles väl och klagar öfver den stränga diet, som man har underkastat honom. ) Från Florens skrifves ytterligare den 3 7 februari: Det första sonderingsförsöket, som professor Rosati anställt i magen på mannen med den nedsväljda gaffeln, bar misslyckats. Den elastiska sonden trängde visserligen ned i det inre af magen; men då läkaren derpå lät den på spetsen af sonden anbragta metall-mekaI nismen spela, med hvilken han hoppades att knipa gaffeln, kände patienten så häftiga smärtor, att försöket måste inställas. Prof. Rosati tror emellertid numera, att intet tvifvel mer? kan ega rum om gaffelns förhandenvarande i Ciprianis mage. En brötllvpskhistorla. I en af Wiens förstäder firade nyligen en dödgräfvare sin ) dotters bröllop. Då stämningen på aftonen blifvit animerad, önskade gästerna äfven få en liten dans. Då nu dödgräfvarbostaden var något för trång för ett sådant nöje, fann man på att inrätta det angränsande grafkapellet till danssal. Plötsligt, då midnvattstimmen slog sitt sista slag, öppnades grafkapellet: dörr och i detsamma inträdde en alldeles svartklädd gestalt, som med en rörelse med handen befallde dödgräfvaren att följa sig. Denne åtlydde befallningen ytterst förskräckt, och då de kommit utwom dörren; pekade gestalten på det upplysta grafkapellet, gaf samtidigt dödgräfvaren tvenne duktiga örfilar och — försvann. I samma ögonblick släcktes ljusen i kapellet. Emellertid hade den dansande skaran tagit till flykten med förfäran, alla voro borta och, hvilket var det värsta, brudgummen var äfven borta. Upplösningen på historien är följande: Brudens fader hade lofvat betala brudgummen en viss summa pengar på bröl lopsdagen, Detta löfte hade han icke hållit, Å och derför spelade brudgummen honom med ett par vänners tillbjelp detta spratt. Brudgummen lärer emellertid åter ha infunnit sig, men bruden skall vara sjuk af förskräckelse och sorg. Äktenskapslotteri i förening! med bal har nu blifvit på modet i Newl vork. Med inträdesbilietterna till en bal fölia