Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 2

— 203 — våra händer, låtom oss ock derför med heligt allvar söka uppfylla densamma! — Jag tror icke, att professor Reinhold behöfver påminna oss om vigten af våra pligter; vi ha nu i mer än tjugu års tid utöfvat vårt kall, under det att han är en nykomling i vår krets, sade professor Etterbach. — Ja, jag är en nykomling, derför har jag icke heller hunnit vänja mig vid det legera sätt, hvarpå här de vigtigaste frågor behandlas! svarade professor Reinhold, som blifvit uppretad af Etterbachs ord. Jag hoppas emellertid, mina herrar, att det aldrig kan vara ert fulla allvar, er verkliga mening att ge era röster åt detta ömkliga fuskverk. Det framställer ju icke ens hvad det skall framställa. Täflingsämnet var: en nymf, lekande med eti lejon. Men denna qvinna, som i sin förskräckelse — hvilken hon visar genom en i mitt tycke mycket ful grimas — gömmer sig bakom en afhuggen trädstam, hon är visst ingen nymf, utan en välfödd slagtarmadam, och det der kreaturet, som skall föreställa lejonet, liknar mycket mer en jättestor hund, som vill ställa sig in hos den goda slagterskan. Och se bara så smaklöst: denna qvinna framhåller i sin vämjeliga vidskepelse en helig symbol, likasom för att afskräcka djuret. — Just detta finner jag vara särdeles ginnrikt, yttrade professor Etterbach. Konstnären har dermed velat antyda, att till och med vilddjuren buga sig i stoftet inför gudomlig