Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 2

bv, blll HVINUKEL HAN COCK IraCKL NekKkar. Hvarför äro ofta gifta qvinnor missnöjda med sin lott? (Ur Svalan.) Denna fråga gjordes mig för några dagar sedan och jag måste först tänka på saken, innan jag svarade. Det är ett odisputabelt faktum, fortfor den medelålders herre, som framställt frågan, att det knappast finns en enda gift qvinna, som är nöjd med sin lott. I hvarje bok, skrifven af en gift qvinna, möter det oss; det tittar fram under den glesa slöjan af ett skämt, under ett samtal, eller träder djerft emot oss i en skarp sarkasm, eller klagar öppet och bedrägligt, allt efter författarinnans eller talarinnans smak och lynne. Ja, det är så, jag måste medgifva det; ty de flesta, om också icke alla, gifta. qvinnor äro eller säga sig vara missnöjda med sin lott. Männerna, fortsatte min vän, kunna ej vara så dåliga som dessa fruntimmer tyckas förutsätta, och qvinnorna borde kunna uppfylla sina pligter, utan att ständigt klaga deröfver. Det är tidsandans tel. Jag mins en salig most — Tyst! sade jag. Här, för att nyttja ett mera träffande än fint uttryck, här slog ni spiken på hufvudet, min vän! Ty om det finns någonting i verlden som gör en qvinna otrögtlig och olycklig och missnöjd med hela sm verld, så är det när hennes man drager fram något saligt qvinligt skelett, en afliden slägting, som nu är förträfflig, för det hon — ej mera finnes till. Jag undrar just hur en karl skulle tycka om att hans hustru oupphörligt påminde honom om det mycket öfverlägsna sätt, hvarpå hennes farfar eller morfar skötte sina affärer, sitt åkerbruk, sitt embete, sitt yrke. Eller huru ypperligt han behandlade sitt folk, huru ordentlig och punktlig han var? Och tänk om hon skulle säga detta just när hennes man gjort sitt bästa, uppbjudit all sin förmåga att göra det, och ändå icke upphunnit den utmärkta, saliga förebilden? Jag undrar huru länge det skulle dröja innan han utbruste . Åh, prata inte om din morfar; han skötte sina sina affärer på sitt sätt och jag sköter mina på mitt. Men har väl en hustru lof att svara så, när hennes man kommer fram med sina saliga idealer för Nuslighet? Hm! sade min vän, det kan ju aldrig komma i fråga att en hustru säger så till sin man, och — Nej, sade-jag, det kommer aldrig i fråga. Men nu skall jag svara er. Hvad jag ämnade säga, när ni nyss presenterade er saliga moster, var att den gifta qvinnans missnöje med sin lott oftast kommer derat af de flesta hustrur verkligen icke ega förmåga att bära de oundvikliga bekymmer, svårigheter och mödor som medfölja det äkta ståndet i alla stånd. Kommer så dertill att mannen höjer på ögonbrynen och rynkar pannan och blir högst förvånad och stött när den sköra leksak, i hvilken han förälskat sig, dignar under lifvets bördor. Skulle nu en sådan herre köpa sig en häst, är det ganska visst att han först skulle besinaa om han behöfde en vaznshäst eller en arbetshäst — ett nyttigt eller ett prydligt djur. Hade han valt det senare, skulle han omsorgsfullt utsöka en lätt vagn för detsamma att draga och skulle låta förfärdiga en sådan heldre än att låta djuret öfveransträngas. Han skulle föda sin fina hist väl, låta honom hvila ut riktigt när det behöfdes, smeka och uppmuntra honom i stället för att slå honom, om han af en eller annan orsak stannade i sitt lopp. Nu frågar jag om en mans hustru är af mindre betydelse än hans häst? Är det mindre nödvändigt att han, innan han gifter sig, skulle besinna hvad slags hustru han önskade sig, och, när han fått den saken klar för sig, göra sitt val derefter, och efter de medel som stå honom till buds sörja för bådas timliga bästa? I fordna tider gifte sig mången man för att få sitt smör tjernadt, sin gröt kokad och sina strumpor stoppade. Nutidens män föredraga ej denna praktiska riktning. De fängslas af en vacker, täck, älskvärd varelse, som gladt och behagfullt sväfvar omkring i sin fars salong. De göra aldrig den frågan: har hon god helsa? Ej heller vända de sig beslutsamt bort och säga: Det vore grymt af mig att taga henne från detta boqväma, trefliga hem och lägga på hennes axlar pligter, som , ovilkorligen skola krossa henne. Och när de nu en gång begått ett dylikt ohjelpligt misstag och få se sin stackars lilla hustru gråtande deröfrer 28 alta da alm väl