Dagens Nyheter – 14 februari 1872, sida 1

sådan ställning att han kan göra sin kusin heder, och ett geheimeråds vän kan icke vara en menniska utan titel och orden. I sin ungdom hade också de egnat sig åt konsten, arbetat och sträfvat samt till och med åstadkommit flera ganska förträffliga arbeten. Men det var länge sedan dess; då de väl blifvit beklädda med en hög värdighet och kommit i åtnjutande af ett större anseende, med ett ord, så snart de gjort carricre, hade också deras arbete, deras sträfsamhet tagit en ända. De hvilade nu på sina lätt och tidigt förvärfvade lagrar, men sjelfva sågo de icke att dessa lagrar för länge sedan förvissnat. De visste icke sjelfva, att man allmänt kallade den konstakademi, som de förestodo, ett konstens invalidhus samt dess professorer de äldsta och svagaste veteranerna vid denna barmhertighetsinrättning. Och om de också hade vetat detta, skulle de föraktfullt ha skrattat deråt, blickande med stilla förnöjelse på sin orden och med ännu större förnöjelse månadtligen lyftande sin höga aflöning. Så beskaffade voro de domare som, tack vare anciennitets-principen och mäktiga vän ers beskydd, innebade de högsta befattnin garme inom konstakademien, och som i dag -Foro kallade att bedöma de unga konstidkare: verk, hvilka försökt att lösa den dem af aka demien förelagda uppgiften, samt tillerkänn: priset ät den de funno deraf vara mest förtjent ida