Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 2

förgå, och lyckans sol skall kasta sina strålar in i denna torftiga kammare, och hon skall kalla och vinka oss till skönare trakter, till det förlofvade landet, till konstnärens paradis! Ty du, Marie, du skall följa med mig till Italien. Du är min syster, och du bör aldrig mera lemna mig. Och vet du, hvilken plar jog har uppgjort? Du är en smärt, högrest gestalt, och den manliga drägten skall pass dig förträffligt. Derför skall du kläda dig i manlig drägt, och så skola vi båda gå hand i hand genom verlden. Jag skall glömma att du är Marie, jag skall ha en bror, en trogen reskamrat, med hvilken jag hela dagarne kan irra omkring bland den eviga stadens ruiner, med hvilken jag kan vandra öfver berg och genom dalar. O, Marie, hvilket herrligt, lyckliggörande lif! Du ler, du skakar på hufvudet? Nej, säg icke, att detta blott är en dröm, gom aldrig kan blifva verklighet. Säg det icke, Marie, ty du skulle då uttala min dödsdom. Jag lefver blott på detta hopp. Det är min lifskraft, min tro, min religion. Jag skulle upphöra att tro på Gud, om detta hopp blefve gickadt; ty det allena skänker mig ibhärdighet vid arbetet och mod under försakelserna. — Min Gud, min Gud, gif att hans förhoppningar må blifva förverkligade! hviskade Marie, i det hon med ångestfullt deltagande tetraktade den unge konstnären, på hvilkens kinder dessa flammende purpurrosor visade