Dagens Nyheter – 12 februari 1872, sida 2

SS AU -— Nej, Marie, du får icke sälja dig åt döden, för att jag lättare skall kunna lefva. — Jag tackar dig, svarade den unga flickan. Signora Santenio är nu död, och från denna stund har jag brutit med hela mitt förflutna lif. O, min vän, det var i ett ögonblick af djup sorg och förtviflan den stackars barnsliga Marie flydde till djuren för att söka skydd mot menniskorna. Jag fydde till lejonets bröst, emedan denne vildmarkens beherrskare syntes mig mindre blodgirig, mindre grym än menniskorna. Min fästman, den ende för hvilken jag hyste ett oinskränkt förtroende, och som jag älskade af hela min själ, hade förrådt och missaktat mig, han, hvilken jag alltid vördat som en Gud, hade visat sig icke vara annat än en helt vanlig menniska, som med hånfullt skratt trampade mitt hjerta under sina fötter, och som kanske i sin mätress armar gjordo narr af det stackars oskyldiga barn, som trodde på honom såsom på en engel eller ett helgon. Hvad jag den stunden led, hvilken förfärlig omstörtning då försiggick inom mig, det vet och känner endast Gud. Mitt hjerta dog, men det var en förskräcklig, en fasansfull dödskamp. Och efter denna brand af qval och smärtor uppsteg signora Santeniour den olyckliga Maries aska — en arm, beklagansvärd varelse, hvilkens lif icke yttrade sig annorledes än genom hennes dödssjuka hjertas feberparoxysmer, som den ena dagen i smärtfull vrede knöt sina händer samt