Dagens Nyheter – 12 februari 1872, sida 1

anropade Gud om hämnd och den andra dagen låg, likasom i en dvala, orörlig och kraftlös, försjunken i sina minnen och lyssnande till sin andes hemska. dödsklagan. Detta har varit mitt lif! En förtviflad kamp med döden, gom icke ville tillintetgöra min kropp, utan endast mitt hjerta, och för hvilken, Gud vet hufu ofta, jag nedföll på mina knän, bedjande honom så innerligt att han måtte sönderslå och förtrampa mitt hufvud! Men döden, lejonet, tigern och hyenan, alla hade medlidande med mig; i stället för att slita mig i stycken, kröpo de ödmjuka till mina fötter och slickade mina händer, som slogo. dem; för att uppväcka deras vrede och förmå dem att döda mig... Jag måste nu beqväma mig till att lefva, efter. som det icke: var mig förunnadt att få dö. Men det var en gorglig, glädjelös tillvaro. När jag vaknade till besinning, intogs jag af ett gränslöst förakt för mig sjelf, och den stackars Mario steg åter upp ur sin graf och skrattade med hånfull medömkan åt äfventyrerskan signora HSantenio, som blifvit -en eländig docka till de eländiga menniskobarnens förlustelge. Ack, detta hånleende och detta sjelfförakt smärtade mig. djupt! Eftersom jag måste lefva, så borde jag åtminstone ha sluppit höra. Marie. tala till mig i denna förebrående ton; för att ej förnimma hennes röst, slog jag vildt med mir piska, så att lejon och tigrar röto samt sechakalen lät höra sitt vilda skratt; härigenom öfverröstades Maries stämma . .,