nad utan ock sätta honom i tillfälle att under lika lång tid besöka akademien och någon berömd bildhuggares atelier. — Förklaringen. Vietor var framför allt betänkt på att försäkra sig om den undervisning, han ansåg gig behöfva. Han bad akademiens direktör att denne, ehuru sådant icke brukades, måtte tillåta honom betala i förskott afgiften för en två-årig lärokurs, och han räknade för en synnerlig gunst att detta beviljades honom. Han gick med ångestfullt klappande hjerta till den berömde bildhuggaren och anhöll hos honom att han skulle få besöka hans atelier och kalla sig hans lärjunge. Konstnären såg på honom med mörka, föraktfulla blickar och afslog hans begäran i barsk, bestämd ton. Han hade hyarken tid eller lust, sade han, att för fattiga ynglingar upplåta dörrarne till konstens tempel, då de ju i alla fall icke betraktade konsten som en gudinna utan fasthellre som en mjölkande ko, som skulle föda dem. Konsten vore icke till för att hjelpa fattigdomen. Den, som ville bli konstnär, måste icke allenast vara rik på talent utan äfven besitta jordiska egodelar; nöden fick han aldrig känna i verkligheten, utan den borde föresväfva honom såsom ett skönt, rörande ideal, hvilket han möjligen en dag skulle kunna gifva form