Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 2

Äfven Marie hade otåligt längtat efter ett allvarsamt såmtal i entum med bildhuggaren; äfven hon önskade ett afgörande. nnös stärka och modiga bjerta bäfrade blött för ovissheten, ingenting annat än denna störde hennes lugn. Hon var alltid beredd att foga sig efter försynens vilja, men hon måste se sitt öde i angigtet, hon måste med sina egna hädder kunna omfatta den dolk, som inträngde i hennes hjerta, icke för att draga ut den igen, utan blott för att hålla sig fast dervid och sålunda ur sjelfya olyckan hemta kraft att bära lidandet. Mariö hörde till dessa. beklagansvärda och begåfvade varelser, gom mnaturen förlänat en rörande resignation och , själsstyrka endast derför att ödet vill underkasta dem de hårdäste och bittraste pröfningar. Hennes hjerta liknade dessa underbara damascerade klingor, som för sin tunthets skull. synas vara mycket lätt afbrutna, men hvilka likväl, tack vare sin smidighet: och hårdhet, motstå de våldsammaste stötar, dessa klingor, som man kan ställä med spetsen mot marken och. sedan böja, så att de beskrifya -en båge, utan att brista, och hvilka genom sin inneboende elasticitet hastigt återtaga den form och ställning, söm ärd för dem naturliga, så snart blott det tillfälliga trycket upphört... Olyckan hade ofta nog böjt denna unga ficka ända ned till jorden, men den hade ej förmått bryta hennes kraft. Hon hade alltid åter rest gig upp, för