Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 1

-— AV Hans bror har sagt det och är beredd att aflägga ed derpå. En arbetare, som Var sysselsatt i menägeriet, och hvilken blifvit räddad, har omtalat att han sett signoran i brinnande kläder komma rusande genom menageriet direkte till Santenios enskilda rum, der han hade sina pengar och juveler förvarade. Men elden inträngde äfven dit, och kanske har hon der omkommit, ty att hon är död, det är åtminstone min fulla öfvertygelse. Med sin älskare förgicks hon i lågorna, och det var inte mer än rättvist, ty sådant der pack förtjenar ej en ärlig begrafning..-. — Ni borde blygas för slika hårda och grymma ord, utropade bildhuggaren vredgad. Sluta då en gång med ert dumma prat och plåga ej min stackars syster genom att fortsätta detta vanvettiga sqväller, som icke kan ha något intresse för henne. Marie räckte honom leende Bin händ. — Du har rätt, min bror, gade hon; inte kan den döda lejontämjerskan på minsta sätt intressera mig! Låtom oss ej längre tala om henne; må hennes minne vara, likasom hon sjelf, begrafvet i lågorna. Men i det hon så talade, frambröto ett par tårar ur hennes ögon och nedföllo öfver de bleka kinderna på hennes hand. Victor böjde sig ned och kysste bort dessa tårar från handen, till den gamla fruns stora förvåning. Gumman förklarade skrattande, att hon aldrig hade sett ett så ömt syskonpar.