Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 1

Syskonen. Dagar förflöto. Maries tillfrisknande gick framåt med raska, säkra steg. Snart behöfde man ej längre den hyggliga gumma, hvilken bildhuggaren hade engagerat såsom sin systers sjuksköterska; hon fick blott i uppdrag att infinna sig en och annan gång om dagen för att ombestyra några nödvändiga ärenden och sysslor. i Marie hade alltsedan det första samtalet med sin föregifne broder iakttagit en nästan beständig tystnad. Hon hade icke en enda gång frågat hvarken Victor eller den språksamma gumman om det förflutna. Hon satt fera timmar å rad i den gamla, med skinn beklädda länstolen, som bildhuggaren i sin omtänksamhet låtit anskaffa åt henne, med händerna sammanknäppta och hufvudet tillbakalutadt samt var härunder så orörlig, att man ekulle ha kunnat tro henne sofva, så vida icke hennes stora, vidöppna ögon hade visat, att hennes ande vakade och att tankar oupphörligt rörde sig inom henne. Men för den gamla, pratsamma sköterskan var denna tystnad en gåta, som hon omöjligen kunde förstå, och som oroade henne. Hon ansåg detta själens stumma arbete för ett apathiskt tillstånd, en följd af sjukdomen. Derföre försökte hon uppmuntra och förströ den unga qvinnan genom allehanda berättelI LIFVET OOH PÅ SKÅDEBANAN. 10.