Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 2

— Jag vill, sade hon helt kort, och ett leende krusade de bleka läpparne. Jag vill lefva. Jag är väl skyldig er detta för er ädla handling, som : — Ni bör icke tala mera, Marie, afbröt henne Victor. Följ nu doktorns råd och förblif tyst. Ni vet emellertid redan, att ni befinner er under en broders beskydd, och jag vill endast tillägga, att denne broder är beredd att. offra sitt hjertblod, om han dermed skulle kunna köpa er en enda timmes lycka. — Låt mig göra blott en fråga till, bad hon sakta. Hvad har det blifvit af Lothario, hvad har det blifvit af BSantenio och hans djur? — Uppbrända allesammans! — Och signora Santenio, lejontämjerskan? Hon uppslog ögonen och såg på honom med ett egendomligt, ångestfullt leende. Victor kände sig af denna blick fångad likasom i ett nät af stråleld och med oemoötståndlig makt neddragen i stoftet. Han föll på knä invid hennes säng och tryckte sina heta läppar mot hennes hvita, genomskinliga hand. — Hela verlden säger att äfven signora Santenio omkommit i lågorna, sade han. Endast den lycklige, som burit henne på sina armar ur elden, endast han vet att hela verlden i detta fall, såsom i så många andra, låtit sig bedragas. Det ankommer på signoran